En diskussion om tandemridning för ett tag sedan fick mig att minnas tillbaka på en tid då jag själv praktiserade detta en hel del, i alla fall på mitt eget sätt (man kan egentligen säga att jag red med handhäst snarare än utförde regelrätt tandemridning).
På den tiden hade jag en stallkamrat som reste bort några gånger om året och var borta i 1-2 veckor åt gången och det föll alltid på min lott att ”passa” hennes djur (som jag kallade för ”B” eftersom han hade ett namn som började på denna bokstav men som jag inte tyckte att han passade speciellt bra att kallas….Birgitta 12 år osv….).
Hur som helst så var B något av det mest svårridna i hästväg för mig, när jag tänker efter har jag nog aldrig ridit en häst som jag misslyckades så med trots flera års idoga försök.
Att rida ihop B i något som kunde betecknas som ”gå i form” var svårare än att böja den järnbalk jag brukar sladda vår utebana med och efter varje ridpass, som jag alltid inledde med de bästa intentioner och full av förhoppningar var jag gråtfärdig och med självförtroendet i botten.
Hur jag kom på ett mycket bättre sätt att motionera detta starka och envisa djur minns jag inte men lösningen blev att jag red ut på honom och hade min egen häst Heron som handhäst.
Så länge B fick springa med huvudet i skyn kunde man rida genom eld och vatten och Heron som var lydnaden och godheten personifierad hade inga problem med att hänga med (hästarna var bästa vänner och hagkompisar).
Och vid uteritterna störde det mig faktiskt inte att B gick som en kratta, Heron däremot dansade bredvid i god form utan inspänningar och för mig kändes det ändå som att båda fick bra motion samtidigt som jag sparade tid och slapp bli ledsen och arg på B.
Vi kunde trava och galoppera hur långa sträckor som helst, framför allt på Jägersros träningsbanor och jag minns denna tid med varmt hjärta- vi hade nog lika roligt alla tre gissar jag.
Kan som en parentes nämna att B:s ägare några år senare köpte en häst som jag också döpte om (till HG efter initialerna på det namn den hade och eftersom det enligt mig var ÄNNU mer opassande än sin föregångares).
På den tiden hade jag hunnit köpa Décima och även hon fick följa med som handhäst även om det var lite mer nervöst att ha 2 röda kvinnor i nävarna (både hon och HG var fuxston).
Jag kommer i håg detta så väl ;). Tänkte faktiskt tillbaka på denna tiden för ett par dagar sedan :).
Hihi… En del tyckte jag var knäpp och förstod inte att jag vågade men det gick ju alltid hur bra som helst 🙂 !
Jag har ju också ridit en del med handhäst, framför allt med yngre hästar. När min H var tre var han ju dessutom hemma hos en kompis i två månader. Hon red sin hingst med honom som handhäst i de branta backar som de har – jättenyttigt både mentalt och fysiskt!
Jag har för övrigt faktiskt även testat att rida tandem på riktigt. Det är verkligen inte lätt, och det gäller att ha hästen med mest bjudning längst fram. Jag satt på en äldre häst och hade en oinriden tvååring som förlöpare – han var dock en hel del tömkörd. Efter lite träning kunde vi i alla fall rida runt rätt bra inne i sommarhagen.
Är det 5 år sedan han var iväg ?!?!?!? Tyckte det var om inte ”igår” så typ för 2-3 år sedan…..
Jag har också ridit mycket med handhäst, när jag bodde på landet utan tillgång till lyse eller ridhus var det ibland det enda sättet att hinna motionera två innan mörkret kom. Med mina spelade det ingen roll vem jag satt på och det gick bra att köra i alla gångarter.
När jag jobbade med polohästar i Australien så var detta just det sätt som alla motionerade hästarna på. Med fem, sex hästar per ryttare (syster och jag hade sammanlagt 45 hästar att motionera per dag), var det en omöjlighet att hinna rida alla och dessutom göra stallsysslorna. Dessa hästar var uppväxta med detta motionssätt och det gick bra att ha fler än en i handen. Mitt eget rekord är sju på en gång, dvs sex handhästar, men det var på rundbana, red vi ute på ängarna blev det som mest fyra. Alltid i galopp, så det gällde att ha den vildaste innerst…
Amen, guuuud, Trasselkvast!! Wow! Det later helt galet!! :O Apropa att ta flera handhastar sa minns jag i Mongoliet att de kunde ha smabarn (typ 4-5 ar) som skulle skritta av 4-5 hastar pa en gang, och barnet satt daruppe pa en hast med 3-4 handhastar och somnade nastan (man kunde se hur barnet nickade till) for de skrittade av mycket och lange efter traning (infor Nadaam och andra kapplopningar de har).
Jag har ovat flitigt med Pushkin och ponnyn sa att jag kan ta med dottern ut i skogen. Problemet har varit att Pushkin ar mycket hoppsig vad det galler laskiga saker som stryker emot honom eller aker over honom eller ar ovana pa nagot vis, sa om repet gar emot honom kunde han ta ett stort skutt och det var ratt laskigt att ha nervos hast att sitta pa medans jag maste se till att repet inte rorde vid honom for mycket och ongen inte trillade i backen och att vi allmant inte slog knut pa oss… Hu… nervost. Men nu gar det betydligt battre, och det hjalpte mycket att jag tog hjalp av var tranare som faktiskt kom med ut i skogen och instruerade Lussan medans jag kunde koncentrera mig pa att halla i ordning pa prillig arab, langt rep och mig sjalv! 😀 Darefter fattade Lussan var HON maste befinna sig i relation till MIG och min hast, for att det inte skulle ga fel. Och att hon INTE far korsa bakom mig for da skulle repet aka under svansen pa Pushkin och han skulle definitivt bli helt galen (vill inte ens tanka pa det). Sen var P inte helt ok med att jag plotsligt lutade mig bakat eller sidledes om ponnyn ryckte till eller tvarnitade eller nat annat (vilket han inte gor speciellt ofta, men det har ju hant) men det har han vant sig vid nu. Jag tycker verkligen det har varit jattebokigt, bitvis laskigt och mestadels nervost, att leda ponnyn fran P! Ponnyn ar inget problem, han ar lydig och gar som han ska, och pinnar pa for att halla takten med P. Men nu borjar allt klaffa – ingen av oss ar sa nervos, ingen tvarnitar eller gar pa fel sida, ingen far panik av repet som snuddar vid kroppen, och nar vi kommit bort hemifran en bit kan jag slappa ponnyn utan att riskera att han far dumma ideer om att vanda hem pa egen hov eller sticka ivag uppfor nagon sidostig (vilket ar anledningen till att jag var tvungen att leda honom – L kan helt enkelt inte stoppa honom nar han far for sig att sticka, sa till att borja med slappte jag honom bara pa hemvagen, da han inte var motiverad att sticka nan annanstans an det hallet vi skulle). Pff, blir matt bara av att tanka pa det!
Hi hi…tur att ingen av mina hästar varit så känslig som din.
Jag har ju haft med Soya på uteritter ibland med både Arch och Vicks och när hon har suttit fast i en sele med tillhörande longeringslina har ju linan ibland ”hakat i” hästens sadel, svans, mina stigbyglar osv så att man liksom har fått dra loss den mer eller mindre hårdhänt- de har aldrig brytt sig det minsta (tur för Soya….)!
Guuuud, det skulle jag inte ens vilja TANKA pa, let alone GORA med Pushkin! Med Archie hade det sakert gatt finfint, men han var tam pa ett helt annat satt en P. Minns nar jag fick for mig att kora in honom och han stod dar med alla 4 benen pa samma stalle och linor och rep snurrat runt och overallt eftersom han plotsligt vande sig 180 grader. Skulle INTE funkat med P! Archie kunde jag aven byta tacke pa i transporten med avdelaren pa, och i stort sett vad som helst, han var helt enkelt inte radd for att fa saker dragna over/runt om sig, medans P kan bli allt fran nervos till helt hysterisk om nagot halkar eller aker over honom. Fast samtidigt ar han helt kolugn med valdigt manga saker man skulle tro var laskiga, om nagon trodde han var nan slags oreglerligt nervvrak alltsa! 😀
Alla mina hästar har varit super-coola med just beröring/ vara intrasslade osv, tom galningen Kreon kunde man ju lägga en presenning över (eller i mitt fall en vattenmatta) utan att han reagerade en sekund. Däremot vågade jag aldrig rida ut med Soya när jag hade honom för han hade lätt som en plätt sparkat ihjäl henne om han kände för det höll jag på att säga. Nä men han sparkade ju bakut ibland och hade struntat i om hon eller någon annan för den delen råkade stå bakom….
Ha ha…där låg jag verkligen i lä..minst sagt…
4 hästar i galopp?!?!?! Bara tanken får mig att rysa! Ser framför mig hur jag dras ur sadeln…bye bye Birgitta.
Jag har aldrig ridit med handhäst dock kört massor med handhäst, men så blir det ju på travet, har man 6-8 hästar som ska köras så får man effektivisera lite.
Ja guuud ja, handhästar var ju hur vanligt som helst på travet på den tiden jag höll till på Jägersro i alla fall (jag var runt 20).
Min dåvarande ”pojkvän” (läs: 22 år äldre KARL) var en halvgalen och totalt orädd travmänniska som inte drog sig för att ta med sig 2 hästar på släp medan han körde den tredje.
Med dessa kunde han skengaloppera över stock och sten- helt utan hämningar.
Ibland tappade han en häst vilket bekom omgivningen långt mer än honom själv.
En gång tappade han en häst som på några minuter skenade till Bara och hittades i en människas trädgård (helt oskadd).
Den skenturen hann vi höra på Radio Malmöhus innan dåvarande sambon ens hann tillbaka till stallet inne på Jägersros stallbacke….
Jag har provat att ha med mig gammel-ponnyn som handhäst när vi kör. Än så länge gör jag det bara när vi har groom med, men han skulle verkligen behöva komma ut och röra på sig. Han har lite svårt att hänga med i tempot tyvärr bara…
Min vän bor väldigt avskiljt hon brukar köra sitt par och ha två hästar till +1-2 hundar med sig på lösen 😛
När jag bodde inne i skogen brukade jag och en kompis rida med våra ston med föl lösa. De var jätteroliga – när det fanns plats sprang de runt och busade, och när det blev lite mer trångt formerade de sig på led på stigen – jag först, sen min hästs föl, sen kompisens föl och kompisen på sitt sto sist. Om vi var tvungna att korsa någon väg brukade vi koppla fölen i grimskaft en stund, sen släppte vi dem igen.
Låter jättemysigt!