Huruvuda X hade saknat mig och Vicke sedan vi sågs sist, dvs för över 3 veckor sedan låter jag vara osagt 🙂 men JAG var i alla fall väldigt glad att återse honom!
Jag tenderar att bli osäker om det går för länge mellan träningarna, osäker på om jag tänker och rider rätt och den känslan är jag gärna utan.
Dessutom är det ju så himla kul att träna och jag åker oftast hem från X på ett väldigt bra humör.
Dagens träning utgjorde tack och lov inget undantag på den fronten och X var riktigt nöjd med oss liksom jag själv.
Jag har ju lagt mycket fokus på att ha Vicke mer på bettet (han släpper gärna stödet mer eller mindre) och med en längre hals och det fick vi till väldigt bra idag.
X var på mig om tygellängden (jag skulle ha mycket kortare tyglar) och att jag ska ha lite tyngd i armbågarna och inte själv gå fram med handen i förhoppningen att Vicke ska ta stödet längre fram på grund av detta.
I stället ska händerna vara stilla och på sin rätta plats (jag höjer dom gärna också) om om Vicke släpper stödet så får jag samla upp honom bakifrån i stället, exempelvis genom en mycket samlad men energisk skritt i så många steg som behövs och sedan trava eller galoppera igen.
Som sagt gick det väldigt bra och det kändes skönt att allt ”ensamarbete” ändå har fört oss framåt.
Härligt att läsa, visst är träningarna det bästa som finns med hela hästeriet? <3
Dom och tävlingar man är nöjd med 🙂 !
Jag skulle nog egentligen om jag var tvungen välja stryka tävlandet, tränandet är det absolut roligaste jag vet men å andra sidan är det att testa av träningen på tävlingsbanan som kanske driver tränings-viljan?
Som tur är måste man inte välja 😀
För mig är det absolut så: att jag vill testa av träningen på tävlingsbanan.
Jag TROR inte jag hade tränat lika ambitiöst och lagt så mycket pengar på hästeriet om alla tävlingar försvann.
Känns som om vi har exakt samma problem och exakt samma åtgärder 🙂 Jag har aldrig varit i den sitsen förut, att ha en häst som är svår att ta bettet, och tycker det är jättesvårt att få till – särskilt som reflexen är att länga tyglarna och inte korta dem 🙂 Jag har slutat titta i ridhusspeglarna för då ser jag bara hur kort han blir framtill, jag får gå på känslan i stället och lita på vad tränarna instruerat 😉
Ja, för långa tyglar är ett enligt mig ganska vanligt ryttarfel och ser väldigt slarvigt och fult ut. Men mycket lättare att rida så (tycker jag).