Ja,det var det enda som gällde vid morgonens dressyrträning i ridhuset; framåt-tänk!
Jag travade mycket i arbetstrav med precis den bjudningen jag ville ha och med lätthet- dvs att jag bara kunde sitta stilla och ”åka med”.
Bara när/ om Vicke började minska tempot/ engagemanget utan att jag bett om det fick han en påminnelse av skänklarna som sedan fick vila intill sidorna igen.
Jag tränade även en hel del på att öka traven och även om den rätta kadensen och ett riktigt svävmoment inte finns där än så var känslan ändå mer som just en ökning och inte som ”spring-spring” där det känns som att man ska skumpa av en stötig och obekväm häst.
Visst dippade formen en del men jag tror ändå att det kanske är så här jag ska öva, rida ganska långa sträckor (säg ett halvt varv i ridhuset) och sedan ta tillbaka- i alla fall så länge det inte känns springigt.
Tidigare har jag ridit mycket kortare sträckor (ungefär en halv långsida i taget) men kanske behöver Vicke en längre sträcka på sig att liksom ”känna in känslan” för vad som förväntas?
Vi får se…jag ska prova mig fram men klart är att han behöver träna på att öka och bara detta att han nu kan ta i lite mer utan att jag hoppar omkring som en jojo så fort han gör det är framsteg 🙂 !
Känner så väl igen det med spring ist för ökningar, jag jobbar med samma för tillfället, men allt det jag har i arbetstraven bara faller isär i mellantraven och det blir bara skumpigt och springigt. Nu försöker jag istället rida lätt när jag ska öka och om jag ökar utan att rida lätt blir det bara korta snuttar annars rinner han iväg. Men det är bara att träna på för mig och för honom att få upp styrkan 🙂
Ja att sitta och skumpa runt i ”spring-trav” längre sträckor ser jag ingen mening med- tror inte det tillför något.
Ska man börja sitta ner när man tränar ökningar får man nog bara ta mycket korta repriser till att börja med och utöka efter hand.