Hjääälp…sista ”officiella” semesterdagen innan jag börjar jobba ”på riktigt” på måndag (att jag har jobbat nästan heltid på mitt extrajobb är en annan historia…)!
Dagen inleddes hur som helst med att Vicke och jag skrittade ut för att klättra lite och tyvärr råkade vi på de förbann…KORNA igen.
Har man otur står de väldigt nära de backar där jag klättrar och det finns ingen annan väg dit eftersom man måste rida över en rejäl träbro för att komma till backarna.
Precis bredvid bron ligger alltså kohagen som förvisso är GIGANTISK men där korna ändå ”givetvis” står nästan vid bron.
Jag har nu råkat på korna där vid de 2 senaste tillfällena (idag var dom inte där när jag red över bron men hann komma dit under tiden jag klättrade) och låt mig säga så här: jag kommer NEVER EVER, någonsin mer att rida där så länge korna går i hagen.
Det finns sjåpighet, rädsla, skräck och vettlös hysterisk panik och jag skulle tveklöst beteckna Vickes sinnesstämning då han såg korna som det sistnämnda.
Han blir så okontaktbar att det verkligen känns farligt och då är han INTE 173 cm hög utan snarare ett på stället hoppande och vibrerande 3 meters galet monster som man inte vill sitta på (men inte heller ramla av ifrån).
Så nej…den vägen rider vi inte fler gånger…
Och tack, tack, tack min älskade graman som var det enda som stod mellan mig och ett hårt dunsande på en ödslig väg där väl ingen hade hittat mig på en evighet…
Men bortsett från denna lilla incident hade vi en mysig tur i mycket fint väder!
Hemåt med som vanligt spetsade öron!
Vår ständiga följeslagare: Skuggan!
Inga möjligheter att träna komöten?
Detta är de enda korna jag sett.
Får finns på fler ställen och dom var också läskiga i början (men inte alls på denna panik-nivå) men nu går det bra att rida väldigt nära dom.
Har själv råkat ut för abrupt möte med fårskock. Hästen kändes precis så obehaglig som du beskrev så vi bestämde tillsammans att jag skulle kliva av…han sprang hem ca 500 m och jag gick hem i chock. Mörbultad med världens blåmärke på höften och skrapsår på armbåge genom tjock jacka, vilken tur i oturen! Mest chockade var nog de som delade ut reklam, vilken show de fick se innan jag for i backen. Efter det blev gramanen obligatorisk vid uteritt.
Förra hästen mötte en fårskock som sprang emot honom när jag tömkörde ute.
Han slet sig, skenade hem 500 meter på asfalt och gick omkull precis innan stallet (vittnen såg honom).
Fick ett djupt sår på en bakkota, stod i sjukhage i nästan 2 månader vår/sommar.
En fruktansvärd tid för mig som från början trodde såret skulle läka på max 2 veckor.
Nuvarande häst är oftast mycket snäll men jag har ändå graman på vid uteritt- en mkt bra livräddare OM han blir rädd har jag märkt.
Usch, vilken otur! Min häst klarade sig utan en skråma, dock var jag stukad både fysiskt och psykiskt och fick så sakteliga våga mig att rida ut igen, det tog ett tag.
Ja, så är det tyvärr med hästar; ibland kan de skena hur långt som helst utan ryttare utan att få en skråma och ibland…tja…i min hästs fall kunde det ha gått långt värre då han hade 2 longeringslinor fladdrande bakom sig.
Hade han trasslat in sig i dom och fallit kunde han nog lätt brutit nacken.
Att du blev rädd förstår jag verkligen och eftersom jag tror att det inte skulle så mycket till för att jag också skulle bli det efter ett par avramlingar försöker jag tex gardera mig med graman som jag vet att många är helt emot.
Vad händer om du kliver av när ni stöter på kor?
Jag har provat det och det blir bara marginellt bättre och känns fortfarande livsfarligt.
Jag har tappat Vicke vid 2 tidigare tillfällen när jag skulle leda honom i närheten av några fladdrande soppåsar som var uppsatta för att skrämma bort fåglar så jag vet att han kan reagera mycket starkt på en miljondels sekund.