Skulle vara intressant att höra era åsikter kring en fråga som kom upp i veckan:
När man inleder ett förhållande antar jag att få (ingen?) liksom förutsätter att man mer eller mindre genast börjar ha någon form av gemensam ekonomi gällande tex den ena partnerns häst eller hund.
Man brukar väl i alla fall i början (eller för alltid) betala för sin egen häst, träningar, tävlingar osv.
Men hur är det med BARN?
Ponera att man inleder ett förhållande med någon som har barn?
Är man en ogin snåljåp som inte vill betala för tex den extra mat ett barn faktiskt äter?
Och nu kanske ni kontrar med att tex en flicka i förskoleåldern inte äter särskilt mycket men tänk om partnern har 2 tonårssöner? Är det någon skillnad?
Så vad säger ni:
Ska man betala för en partners barn och vad i så fall? Bara mat eller även kläder, nöjen och annat?
Spelar det någon roll hur länge man har varit tillsammans?
Jag har aldrig varit i den situationen, men lite generella tankar: Jag tycker inte man behöver ha gemensam ekonomi för att man lever ihop, men man bör ändå om förhållandet kommit så långt ha någorlunda lika ekonomiska förutsättningar. Det känns helt orimligt t ex att en i ett par åker på en resa och den andra stannar hemma för att den inte har råd att följa med. Jag tänker mer ”åt envar efter behov, från envar efter förmåga”. dvs gemensamma kostnader som mat och sånt bidrar man till gemensamt – och tjänar den ena mycket mer så lägger den också mer till den potten. Jag skulle tycka att det var jättekonstigt om jag skulle ha massor med pengar men min partner gick på knäna för att hen fick köpa all mat till tonårsbarnen. Är man ihop med någon måste det ju finnas någon lojalitet också?
Åt envar efter behov, från envar efter förmåga – den var bra!
Håller med i allt.
När vi gifte oss så kände jag att att enskild ekonomi inte kändes fräscht längre. Har man gift sig så betyder det för mig att man är familj och att man delar på allt – glädje, sorg, inkomster, utgifter. I vår familj har det aldrig varit ett problem eller trätoämne – vi har haft hans tonårsbarn boende varannan vecka. Att han har barn visste jag ju när vi gifte oss så det var ju ingen överraskning precis, inte heller att barn äter, behöver kläder och har fritidsintressen. Att jag har dyrare shoppingvanor och rider var ju ingen överraskning för honom. Vi bråkar faktiskt aldrig om pengar även om vi verkligen inte lever i överflöd. Vi unnar varandra att göra av med lite extra pengar – det finns så mycket annat viktigt i livet att tänka på.
Alla gör förstås som de vill och det viktiga är förstås att man har en samsyn inom den egna familjen/det egna förhållandet och inga sätt är rätt eller fel. Det enda jag tycker man ska tänka på är jämlikhetsaspekten – så att inte kvinnor alltid går ner till deltid/är förälralediga/vabar mer så att karriären blir sämre och pensionen mindre…
För mig innebär det inte per automatik att man ska betala för någons djur/ barn bara för att man är medveten om deras existens när man inleder ett förhållande.
Men som du skriver så är det viktiga att man är ÖVERENS- hur sedan denna överenskommelse ser ut och om den så kan tyckas konstig för omgivningen spelar enligt mig ingen roll.