Då var det dags för lite morgonhoppning igen och kanske är det sista gången jag kan göra detta utomhus i år om det ska ske när jag vanligtvis rider (dvs ganska exakt 06.00).
Det hann med nöd och näppe bli tillräckligt ljust och det blir ju bara mörkare för varje dag som går.
Vicke hoppade lika fint och villigt som alltid och jag tänkte som så många gånger förut på hur orättvist det här med att träna hästar ibland kan te sig.
Jag har ju tex inte alls köpt Vicke i ”hopp-syfte” och hade inför köpet inte kunnat bry mig mindre om han inte var kapabel att ta sig över ett 50-centimeters hinder utan att stå på öronen.
Och trots detta och trots att han inte var hoppad på över 1 år när jag började hinder-skutta i somras så leker han sig över hinderna hur lätt som helst. Inte på någon avancerad nivå men ändå…
Samtidigt har jag en ambitiös bekant som har köpt en vuxen häst i hopptävlingssyfte och där hästen fortfarande efter mer än 1 år knappt tar sig runt banor på 90 centimeter och har stannat ut sig på hur många tävlingar som helst.
Jag är tämligen övertygad om att Vicke även med nuvarande klumpeduns på ryggen hade promenerat över en 90-bana även på tävling- det hade kanske inte sett särskilt snyggt ut pga MIG men nog tusan hade han hoppat.
Och det är ju samma med dressyr där jag kämpar med att rida fram en trav som vissa 3-åringar går i efter en vecka med sadel på ryggen. Typ.
Tja..en del säger att det är detta som är tjusningen men ridning….jag vet inte jag….
Det var en aningens halt framför hinderna så vi höll oss på 90-100 cm men hoppar ju inte många centimeter högre ändå i vanliga fall heller.
Snart är det slut på det roliga- här ska odlas ensilage.
