Idag när jag red ut kunde jag konstatera att turen var med mig- den enorma stubbåkern jag red på för några dagar sedan är fortfarande oplöjd och jag kunde galoppera och trava på den för allt vad jag (eller rättare sagt Vicke) orkade.
Skämt å sido men jag red i lång och låg form med fokus på att Vicke ändå skulle kännas lätt i handen och inte rasa ner på bogarna.
Underbart med stora ytor där man kan galoppera länge!
