Funderade i morse på hur mycket av min lediga tid som just nu läggs på djuraktiviteter men det känns bara hur härligt och avkopplande som helst.
Att i godan ro kunna ha meningslösa konversationer med tex Hatten: ”hej lille Hatt…vad har du gjort sv Gullis då…har du ätit upp honom” livar upp mig liksom att kunna pyssla med Soya och Vicke utan brådska.
Vicke ja; han och jag var hos X för en ny omgång med långpisken 🙂 .
Skämt å sido så ägnar vi just nu inte tid åt specifika rörelser utan det är mer fokus på lösgjordhet, liksidighet, jämn bjudning och dylikt.
Att trampa Vicke utmed långsidorna har visat sig väldigt effektivt och jag kan rida fram en mycket bättre trav ut detta.
Soya var på djursjukhuset i Malmö för uppföljning av sin tarmsjukdom vilket innebar blodprovstagning.
Hon är en riktig mönsterpatient som uthärdar allt med stoiskt lugn.
Den förr så skygge Hatten har utvecklats till ett riktigt ”plåster” som går efter mig så fort jag är i stallet.
Han känns lite uttråkad och vill bara kela och leka hela tiden- ett kärt ”besvär”.
Zahra utstår också behandlingar med stoiskt lugn, utom om jag sjölv ska försöka klippa hennes klor, då får jag jaga henne. Får jag bara tag i henne och lyckas hålla henne så fungerar det säkert, men jag har två armar för lite för det. 😉 Om någon annan gör det går det hur bra som helst, men hon ser olycklig ut, tiger och lider, medan Hilda kan hugga efter klotången, aldrig efter fingrarna eller händerna.
Nej, kloklippning är inte populärt och där kan Soya skrika till men att slingra sig loss skulle hon nog inte våga?
Bad går ännu bättre även om hon ser otroligt ynklig ut.