Ett ämne som jag tagit upp någon gång tidigare och som aktualiserades härom dagen då jag pratade med en person om en gemensam bekant som nu fått sin häst såld…detta efter mycket lång tid i ett försäljningsstall.
Jag har otroligt svårt att förstå hur de som lämnar bort en häst värd under 100.000 till försäljning resonerar liksom de som säljer själva och hårdnackat vägrar att gå ner i pris trots att hästen förblir osåld i många månader.
Om vi ska börja med den första gruppen; de som lämnar en häst värd 100.000 eller mindre till försäljning:
De flesta seriösa försäljningsstall tar runt 10.000 per månad för att inhysa och rida hästen och det man riskerar är att hästen blir kvar där i alla fall några månader innan den blir såld.
Säg att hästen står där i 3 månader (ingen ovanligt enligt min erfarenhet): då har man betalat 30.000 och får alltså själv på sin höjd 70.000 för en häst som man ursprungligen velat ha 100 000 för.
Hade det inte varit smartare att sälja hästen själv för 70.000 DIREKT i stället för att riskera att någon händer med hästen under de 3 månaderna i exemplet. Dessutom ska ju hästen hållas försäkrad och skodd under denna tid = ytterligare kostnader.
Jag vet hästar som i princip kostat ägaren mer att ha i försäljningsstall än vad de sedan fått ut vid en försäljning- helt obegripligt enligt mig.
Samma sak med de som försöker sälja sin häst i många månader men vägrar att gå ner i pris.
Där vet jag också hästägare som lagt ut långt mer på stallhyror osv än vad de sedan fått när hästen väl sålts- bara för att de ”inte ville skänka bort hästen”?!?!?
Jag undrar om det är någon form av prestige som är inblandad i ovan märkliga resonemang och ageranden; att man känner att ens häst är mer värd än att ”slumpas bort” fast ingen uppenbarligen är intresserad av att köpa?
Ja, inte vet jag men jag har ju själv inte fallit i denna fälla vilket jag är mycket tacksam över.
Jag försökte sälja Archie för runt 100.000- hade en mycket seriös köpare som drog sig ur varpå jag valde att sälja för 60.000 eftersom jag märkte att intresset för min häst var väldigt svagt (mycket beroende på att han hade haft fång vilket jag har all förståelse för att folk är livrädda för).
Så fort jag bestämde mig för att sälja Archie svalnade mina känslor för honom rejält liksom framför allt min lust att träna och rida honom.
Att stå och hålla en sådan häst i kanske månader framöver och till en månadskostnad på lågt räknat 5000 (utan träningar och tävlingar)….tja..på några månader hade jag ”förlorat” ganska mycket pengar.
Nej som sagt; jag förstår inte hur en del som vill sälja sin häst räknar men i slutändan blir det alltid någon som tjänar på detta- dock inte säljaren själv.
Jag sålde ju en häst nyligen – fort och billigt. Det gick genom kontakter, det var första personen som tittade på honom som köpte. För mig var det mycket värt att inte behöva annonsera, hålla på med provridningar osv, jag uppskattade verkligen att det gick fort och smärtfritt. Att jag dessutom gillade köparen och hur hon hanterade honom vägde förstås också in. Då hade jag ändå inga jättekostnader för honom här hemma, och det är en häst jag verkligen tycker om – även om vi ridmässigt inte kom vidare.
Nej jag kan inte heller förstå detta fenomen som jag också funderat över. En häst är liksom inte värd mer än vad man får för den!!
De som håller på med försäljning har ofta en annan syn. Tycker det är mest privatpersoner som tror att de kan få fantasisummor för en 15-årig häst med ok resultat som 6-åring (naturligtvis med an annan ryttare).
Fast jag har också varit med om att hästar kostat hutlöst mycket mer bara för att de har stått hos en ”kändis” till försäljning.
En privatperson hade aldrig kunnat sälja en häst för det priset medan dessa försäljare har en kundkrets för vilka typ 200,000 eller mer inte är några pengar alls.