Ja, vad kan jag mena med denna rubrik?
Tja…helt enkelt att jag har märkt en förändring till det bättre när jag tävlar numera.
Förr var det inte ovanligt att jag red in på banan och sedan red ut från densamma- utan att i princip ha haft en aning om vad som utspelat sig däremellan :).
Nåja..jag lyckades ju rida vägarna korrekt men mycket mer än så kändes det inte som att jag hade presterat- det var ibland som om hjärnan blev helt blockerad och all planering och alla föresatser om att rida si eller så bara försvann i någon dimma.
Tydligen ett inte helt ovanligt fenomen för de jag har berättat detta för har nickat igenkännande och sagt att de också drabbats av liknande black-outer.
Men numera hinner jag för det mesta tänka ”hur mycket som helst” medan jag rider och det ser jag som mycket positivt.
Jag hinner i alla fall bitvis förmana mig själv vad gäller sitsen, att rida ut i hörnen och annat av vikt och jag hinner liksom reflektera över hur det går inne på banan medan ritter pågår.
Någon gång har jag till och med tänkt tankar som ”detta måste jag skriva om på bloggen” eller ”det här ska jag berätta för Olof”….
Och när jag berättade för Olof om mitt numera förbättrade fokus inne på banan så bekräftade han att detta är ”the way to go” precis som jag också känner.
För de gånger när jag bara har kommit ut helt tom i skallen efter en ritt så har det ju INTE varit bra ritter- tvärtom.
Men vad säger ni kära läsare?
Känner ni igen er?
Känner igen mig precis, autopiloten kopplas på och så är alla föresatser som bortblåsta. Min tränare är på mig med att jag ska rida en linje i taget och verkligen rida den. Ta halvhalter och ”vänta in” när det känns som man inte får igenom det. Koncentrera sig på den linjen, sen när det är dags för nästa då ska den förra glömmas, hur den än gick, och så är det dags för nästa linje. Jag försöker verkligen tänka så, typ nu är det ett hörn, rid det. Känner faktiskt att jag börjar bli bättre på det tänket. Innan var det mer att jag hastade igenom och hoppades på det bästa och pustade ut när det äntligen var över. Nu försöker jag mer njuta av MIN tid inne på banan. Som Patrik Kittel sa under en clinic, man ska aldrig känna att man inte har ”där att göra” för att det kanske går skit, det är din tid innanför staketet som du har betalt för. Så försöker jag känna, det är min tid i rampljuset, sen är det upp till mig att förvalta den 😉
Jag tycker det är skillnad om det är ett program jag kan bra eller om det är ett jag inte ridit så många gånger. I det senare fallet är det lätt att jag hela tiden sitter och tänker på vart jag ska sen (och mantran som ”glöm inte halten vid A, glöm inte halten vid A”). Är jag trygg med programmet är det lättare att rida här och nu.
Jag har länge varit intresserad av mental träning, och en del av detta har lärt mig att hålla mig fokuserad. Varje gång innan vi går in på banan rabblar jag en speciell mening: – Nu kör vi! Med betoning på KÖR, dvs inte bara sitta där och åka. Att vara aktiv i varje del av programmet. Det tror jag är en väldigt viktig del i tävlingsmomentet.
Då är det värre i maraton tycker jag, där går det så fort, jag hinner knappt med att tänka!
Jag är faktiskt tvärtom, eller min häst och jag, och ju mindre jag tänker ju bättre rider jag. Jag struntar totalt i domaren och publiken, blundar och rider som om jag vore hemma och ”struntar” i vad som händer. Absolut bästa ritterna har jag gjort med 39 graders temp, jag minns ingenting av dem tyvärr 😉 😀
Ju mer i bubblan jag är, desto bättre går det. Där hinner jag också tänka massor och verkligen RIDA. Klarar jag inte gå in i det fokuset, vad nu det kan bero på (kaos på framridningen, personliga problem, whatever), då är det också blankt i huvudet under ritten.
Sista tävlingen(bor utomlands andra klasser)har jag inget minne av alls….går fram och kollar”ställningen”och tadaaa jag vann,hurf*n gick det till?upp på pålllen och i ren glädje rider jag segervarvet i fel riktning…….(ja,jag tävlar i St Georg…niv(SÅÅ totalt hjärnsläpp)så ibland vet man inte riktigt hur mamman tänker
HUR JAG TÄNKER …..
Som hoppryttare tänker jag alltid på vad jag ska göra så det speglar sig ner i hästarna. Det handlar om millisekunder för att fatta rätt beslut, ser jag utifrån att jag har en lite större distans tänker jag direkt ”fram” . Jag rider mina hästar enligt ”mental ridning”, så vid minsta tanke från mig (sväng, stanna, fram, bromsa etc) så lystrar dem. Det har gjort det så mycket lättare för mig att vara närvarande under banan, kan nu (ca två veckor efter sista starten) fortfarande rida banan jag hoppade mentalt. Detta låter väldigt flummigt dock, haha
Förr fick jag total black-out och har haft väldigt svårt med den mentala biten på framhoppning och på banan, så denna förändring är mer än välkommen.
Jag gillar tänket! Vart/Hur har du lärt dig detta?