Avdelning ”sluta att läsa om du inte orkar med gnäll”:
Just nu är jag totalt inne i en period av enorm självömkan där orden ”snubbla på målsnöret” känns som en fullständigt exakt beskrivning av mitt ridliv.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer att nå i alla fall ett av mina mål; stadiga ritter i MSV B på runt 65 % i alla fall eller om det STÄNDIGT kommer att komma saker ”i vägen”.
Herregud…jag har kämpat i så många år och med flera hästar och så händer det ”alltid” något som flyttar fram mina möjlighet att nå målet.
Efter Heron köpte jag ju Decima som verkade otroligt lovande som 3 och 4 åring men sedan började hon fladdra med tungan och om det var svårt på träns var det omöjligt på kandar. Och på den tiden fanns det bara en MSV-klass som man FICK tävla på träns.
Sedan kom Archie, ännu mer lovande som unghäst med mängder av placeringar som 5-åring.
Men över LA-nivå lade han in bromsen och ”tackade för sig”- tydligen otroligt vanligt hos Akribori-avkommor om nu det skulle vara en tröst (tveksamt).
Kreon var superbegåvad och hade lätt gått MSV A med Olof samma år han skulle debutera MSV B men typ 10 minuter innan just debuten (vad fan är oddsen?!?!?) blev han obotligt halt i stället….
Och så Vicke då….
Som efter ca 7 månader hos mig blev oförklarligt halt precis när han började kännas verkligen redo att börja tävla med mig på allvar.
En hovledsvrickning där prognosen var så tveksam att jag började lägga undan pengar till en ny häst.
Och efter flera månader där vi tappade massor så har vi äntligen kunnat träna ostört i 2 år och otroligt nog lyckats precis starta EN jäkla MSV B veckan innan hältan och så händer det här?!?!
Hästen kommer in halt från en helt plan, torr hage utan den minsta sten eller annat att göra sig illa på och med världens snällaste häst som hagkompis.
Nä…jag fattar det fan knappt samtidigt som jag luttrat inte är det minsta förvånad.
Och nu undrar jag som sagt; ska det någonsin bli ”min tur” ?!?!
Ja, ja…jag vet allt om ”bryta ihop och komma igen”, ”inte måla fan på väggen”, ”dagens I-landsproblem” och nu har jag sparat ihop pengar till en något så när ny vettig häst (stor tröst) men det känns ändå så himla orättvist (som livet tveklöst kan vara) konstaterar jag tjurigt….
Vi får väl se vad veterinären säger imorgon men hur många gånger jag än har upplevt hältor hos mina hästar under snart 30 år som hästägare så blir det inte lättare utan det är bara såååå blääää!
Jag tycker uppriktigt synd om dig och hoppas på liten hovböld som är borta kvickt! Det är alltid trist när man inte kan få glädjas och komma vidare som plan (inte plan A, inte B, knappast C, men kanske plan D kunde få gå? 😉 ) Håller tummar!
Fy fan vad tråkigt rent ut sagt! Vad är det som gör att man aldrig ger upp? Tror rätt många av oss har statistiken emot oss när det handlar om trasiga hästar, men ändå vägrar man dra ner persiennen för det där ljuset i tunneln… Ömka på du! En annan hade kanske tillochmed gått tidigare från jobbet för att tycka synd om sig själv. Det är helt förståeligt!
förstår dig. min häst som blev friskförklarad i januari och som jag satt igång försiktigt och som sett och känts suuuuuperfin de sista veckorna var halt igår igen. kan man inte bara få ha lite flyt nån gång kanske…
Ibland måste man få gnälla och ömka! Förstår din uppgivenhet och känner igen mig.
Kanske detta kan muntra upp dig för en stund? 🙂
http://www.chronofhorse.com/article/how-make-grand-prix-horse
Du är långt ifrån ensam att kämpa och kämpa utan resultat. Ibland kan man undra vad det är för jävla sport man håller på med haha. Jag kämpade på i 10 år med min tant med träning och en massa skador av alla varianter, kom aldrig dit jag ville och när det äntligen började lossna så blev hon halt bak och vi hittade en pålagring där som troligen var bakomliggande orsak till mycket av våra problem. När hon äntligen la vikt på bakbenen och samlade sig så höll det inte. Nu har jag inte ridit på över 1 år, ska leta häst till sommaren och självförtroendet är i botten efter att ha kämpat så många år utan resultat. Minns jag ens hur man rider? Klart jag gör men har aldrig haft ett så långt uppehåll innan så jag vet inte hur mkt jag tappat. Men något gör ju att man ändå fortsätter…
Jag fick rida min häst 1 år och 8 månader efter strålbensligamentsbehandling, nu sprang han och bröt hovbenet bara sådär när allt gick kanon. 6 månaders konvalescens. Konstigt nog är jag inte helt depp då det är god prognos för honom. Håller tummarna att du får något lindrigt.
Hästar är skröppliga djur och jag tror de flesta känner igen sig i att man hindras av skador och elände längs vägen 😛 Någon sa en gång att ju mer man kan träna (dvs att hästen håller för träning) desto bättre resultat, köp så frisk häst som möjligt istället för så rörlig som möjligt men det är ju OMÖJLIGT veta vilken häst som kommer hålla för träningen (eller hagen, eller boxen, eller hovslagningen eller tåla pollen eller… finns ju en miljon en fel de kan få)
Forstar precis hur det kanns, saaaa himla blaaaa! Har sjalv haft det extremt frustrerande, speciellt senaste aret da min unghast som jag arbetade med i 3 ar och precis skulle borja tavla, aldrig kommer att kunna tavla utan enbart promenadridas… Sa nu har jag som du vet borjat fran borjan med en ny unghast och ar precis lika langt fran mina mal som jag var for 4 ar sen… Suuuuck… Haller tummarna for Vicke och dig!
(det dar var fran mig forstas)
Hoppas och önskar innerligen att det går bra för din häst och dig
Blääää indeed. Lycka till imorrn ✊
Håller tummarna för positiva besked.
Känner så igen mig i det du beskriver. Hade äntligen vågat mig på att ha en foderhäst efter några år utan sen jag olyckligt fick ta bort min en på tusen häst. Efter drygt ett halvår nu så är jag åter på kliniken och det blir bara svårare att våga engagera sig i dessa fantastiska djur.
Vad är receptet på att bryta ihop och komma igen undrar jag?
ETT sätt att ”bryta ihop och komma igen” skulle för mig vara att ha mer än en häst att lägga allt sitt fokus, tid och engagemang på. Man blir väldigt mycket mer sårbar med bara en häst, ffa om man vill träna och tävla.
Det har du nog ratt i – nar allt liksom star och faller med en enda hast ar det jobbigare. Jag har nu en halt hagpensionar och en ny hast, och det kanns betydligt lattare. Ska kopa en till unghast i host nan gang, for att sprida risken ytterligare… Fast nu borjar jag undra om jag inte borde kopt en fardig tavlingshast istallet for att borja om fran borjan IGEN med en unghast! Sa inkop av fardig och bevisat hallbar aldre hast kan ju vara en annan variant.