Nu när Molly har börjat följa med till stallet och vara med när jag rider minns jag tillbaka på hur det var när Soya började göra detsamma.
Denna milda, lugna och tysta varelse blev som förbytt när hon var med Archie i ridhuset och hade jag varit honom hade jag blivit tokig (det blev jag som ryttare).
Hon sprang efter honom och tokskällde konstant och jag satt på och vrålade ”TYYYYYST” en miljon gånger helt utan effekt!
En inte lika snäll häst hade sparkat ihjäl henne men jag brukade skoja och säga att hade någon frågat Archie ”håller du inte på att bli tokig på den där hunden” så hade han på fullt allvar svarat ”vilken hund”!
Säger väl en del om hans oförmåga att bli energisk och elektrisk….
En gång tänkte jag att jag skulle ha med Soya när jag tömkörde eller longerade så att jag kunde drämma till henne med pisken när hon bokstavligen hängde i Archies svans men det hade jag inget för heller- hon struntade fullständigt i både mig och pisken.
Som om inte allt detta vore nog rusade lilla Soya även in till hästarna i de hagar vi gick förbi- fullständigt livsfarligt så klart!
Men efter några veckor så hände absolut inget särskilt utan från en dag till en annan upphörde allt jag precis har berättat om.
Soya skällde ALDRIG någonsin mer på hästar- vare sig när man red eller i hagen och så var det inte mer med det!
Lite konstigt men så var det!
