Sitter och läser följande tråd från Bukefalos och funderar.
Förr sa man tex att ”man aldrig frågar en dam om hennes ålder” och det finns tydligen andra saker också som är känsligt att fråga om, för vissa.
Själv är jag inte det minsta hemlig med något höll jag på att säga och jag har väldigt svårt att förstå en del människors hemlighetsmakeri kring pengar tex.
På en del arbetsplatser är det tex väldigt känsligt att diskutera lön vilket jag tror kan vara hämmande för individernas löneutveckling- vet man vad andra tjänar tror jag att det är lättare att för egen del begära en rimlig lön- varken för låg eller för hög.
På min förra arbetsplats var det inget hemlighetsmakeri och jag upplevde inte detta som negativt utan tvärtom- om man tyckte att man hade för låg lön i förhållande till någon/ några andra blev man mer motiverad att försöka göra något åt det- om så byta jobb, den känslan fick jag i alla fall.
Men som sagt; alla är inte bekväma med att svara på personliga frågor och idag undrar jag om ni skulle svara på följande om en bekant/vän frågade om:
- er ålder
- er vikt
- vad ni tjänar
- vad er häst kostade då ni köpte den
- vad er bil kostade (är det någon skillnad på att fråga om häst och bil?)
Motivera gärna varför ni skulle/ inte skulle svara på frågorna.
Har inga större problem att svara på sådana frågor. Viktfrågan kan ju vara lite kännslig. För mycket:p blir svaret.
Skulle vikt komma på tapeten ex viktgräns så kan jag ju enkelt konstatera att väger jag mer eller mindre utan att uppge exakta siffror
Varför är det viktigt att veta vad någon väger? Eller hur mycket man tjänar? Eller hur gammal man är? Vilken nytta har man av det?
Sen vad säger egentligen priset på hästen?
Är den dyrare bättre bara för att den kostat mer?
Finns tex en tävlingsryttare som köpte en 3-åring för 900000 från Holland. Tävlar numera st Georg -Int I på 63-66% ungefär. Absolut en fin häst men är den bättre än en annan bekant som jag har som köpte en 3-åring för 20000:- och som hennes 15-åriga dotter tävlar samma klasser på 69-70% som den som kostade närmare en miljon. Båda har fått operera bort lösa benbitar som unghästar.
Valegro kostade tex 4000 pund. Vad säger det?
Vet ett föl som såldes för 265000 eftersom den var efter Totilas. Fin som vuxen men tämligen ordinär sina gångarter. Dessutom ganska svår. Priset behöver inte säga så mycket om kvalitén på hästen utan mer på hur smart säljaren eller köparen är. Inte så att jag tycker lovande unghästar ska säljas för en spottstyver men den dyrare behöver inte vara den bättre. Vet att du en gång tyckte att prissättningen var helt korrekt när du ställde en liknande fråga och jag berättade att i samband med mitt hästköp tittat på en 3-åring med 46 poäng på 3-årstestet o klass I för 150 000 medan den jag valde att köpa kostade 75000:- också 46 poäng o klass I på 3-årstestet. Du hade ingen aning om hur den dyrare såg ut eller rörde sig utan baserade ditt utlåtande enbart på stammen. Den dyrare har gått ungefär samma klasser som min med ungefär samma resultat.
Jag känner inte alls igen det du skriver om i sista stycket då jag är otroligt okunnig vad gäller härstamningar och beaktar dessa ytterst lite (läs i princip inte alls) så vida det inte skulle vara något extremt som jag inte kan komma på nu.
Det är ju inte själva frågorna som är obekväma, utan om jag vill svara eller inte beror på situationen och hur frågan ställs.
Håller helt med om det! Vem som frågar/situation/varför frågan ställs…
Om en vän/nära bekant frågade skulle jag absolut svarat på alla de frågorna, inget av detta är direkt hemligt eller obekvämt för mig att prata om.
Skulle det vara ngn jag inte känner väl alls, kanske jag kunde tycka att det var konstigt att fråga mig om så pass personliga saker, förutom åldern för jag sticker aldrig under stol med hur gammal jag är;-)
Beror väl på vem som frågar kan jag tycka!
Har inga oroblem att berätta något av det. Men det kanske är för att jag själv inte lägger några större värderingar i de frågorna? Det är ju som det är 🙂
Håller med!
Alldeles rätt. Håller med.
Jag undrar vem som ställer sådana här frågor? Vem är det som vill veta sånt här? Och vad har det för betydelse för den personen?
Jag har fått frågorna ibland, t ex inom vården är ålder och vikt självklara frågor att svara på och att försäkringsbolaget undrar vad inköpspriset för hästen är känns självklart men annars? Är det här frågor ni brukar få av vänner?
Jag pratar nog helt andra saker med mina vänner 🙂
Säger som Johanna!
Kan också bara hålla med. Svara på frågorna – visst, det kan jag väl göra – men som sagt, vem STÄLLER dem? Jag kan inte komma på någon gång som jag ”känt behov” av att ställa någon av de frågorna till mina vänner.
Jag svarar på allt om jag får frågan, och kan även ställa dem, ibland av ren nyfikenhet och oftast för att det har relevans för samtalet, eller för att jag vill veta för att kunna jämföra. För mig känns det där frågorna inte laddade, det skulle vara vikten då som jag inte skulle fråga om annat än i rena tränings/tävlingssammanhang (gym alltså), men i övrigt ser jag inga problem med det.
Om någon ställer mig en fråga så svarar jag oftast på den, och då får personen även finna sig i att svaret kanske inte alltid är det den önskar eller trodde.
Som Anna-Kajsa skriver tycker jag att mycket har att göra med i vilken situation och på vilket sätt frågorna ställs.
Generellt har jag inga problem att svara på någon av dem. Extra intressant tycker jag att pengafrågan är då den ofta skapar avundsjuka eller fel uppfattning om en person (t.ex. ”hur kan hen ha råd att alltid köpa så fina grejer?”. Att prata öppet om pengar tycker jag oftast ökar förståelsen och gör att man inser varför det kan se olika ut för olika personer.
Om någon t.ex. köper en jättefin häst, eller har flera hästar inackorderade kan det börja ”surras” om hur i hela friden personen har råd med det. Om personen då bara svarar att hen tjänar si eller så mycket, att hen har ärvt pengar, eller kanske tillochmed lånat, brukar surret avta, för då förstår man att det inte var något ”magiskt” med personens ekonomiska situation.
En annan fråga är ifall folk har rätt att bry sig och spekulera om andras ekonomiska förutsättningar. Rätt eller inte, det gör folk ändå, och själv upplever jag att det är mycket lättare att förklara hur saker ligger till än att låta folk gå och spekulera. Jag har iaf inget att dölja 😉
Håller helt med! Öppenhet förtar mycket onödigt snack och spekulationer och ibland ter det sig bara fjantigt när någon försöker verka ”hemlig” samt att det också kan skapa onödiga missförstånd.
Och jag fattar inte varför det överhuvudtaget skulle vara ”snack och spekulationer”. Varför bryr sig andra människor? Det är möjligt att jag är annorlunda (och då är jag glad för det) men jag kunde inte bry mig mindre än vad jag gör när det gäller vad andra människor tjänar, vad deras häst har kostat etc. Vill jag ha reda på vad som är ett skäligt pris för en bil så går jag in på bytbil.com. 🙂
Håller med dig till 100 %. FATTAR inte hur människor kan orka bry sig om sådana fullständigt irrelevanta saker som att hur folk har råd med än det ena än det andra.
Jag kan absolut svara på frågor (har dessutom fått den då jag stod i ett rätt så dyrt stall med två tävlingshästar). Gåtan för mig är VARFÖR folk bryr sig så. Eller varför det ska börja surras… ofattbart.
Fast ÄR det så ofattbart?
I så fall är ju ”skvallerpress” och diverse såpor på tv lika obegripliga och ändå finns det miljoner människor som köper denna press och ser programmen?
För mig är det bara tecken på den nyfikna mänskliga naturen och jag tycker dessutom att det är sunt att vara lite nyfiken.
Utan nyfikenhet hade väl det mesta i världen inte varit uppfunnet tex 🙂 ?
Om en vuxen person inte har ett ”vanligt” 8-17 jobb och ändå har råd att ha 2 tävlingshästar förstår jag absolut att folks nyfikenhet väcks, om inte annat pga avund och/ eller för att man själv skulle vilja kunna leva så….
Fast det är väl inte så underligt? Det tillkommer ju en jämförelseaspekt där man ifrågasätter sig själv i en jämförelse där två tillsynes jämbördiga kan t.ex. hålla häst på olika sätt. Om jag kände någon med samma typ av jobb som mig, men som hade två/tre tävlingshästar i full kondition, är det klart att jag blir nyfiken på hur det går ihop? Finns det något jag kan göra för att också kunna ha häst på samma sätt? Om man då frågar och får reda på att personens partner/förälder/whatever sponsrar eller att personen har en hyra på 2000 kr i månaden, då då går det liksom ihop i min hjärna också och jag kan på ett bättre sätt acceptera att vi har olika förutsättningar för att ha häst.
Är det inte helt naturligt att förhöra sig om folks metoder för att ha hamnat på ett ställe där man själv skulle vilja vara och sedan utvärdera om man själv tycker det är värt att anamma samma metod själv för att komma dit?
I min värld inte konstigare än att fråga någon som man tycker har ett roligt jobb hur den har tagit sig dit med utbildning och tidigare tjänster.
Men som sagt… skulle det finnas en ”skäms-aspekt” i det hela (mamma/pappa äger företaget och man egentligen är helt okvalificerad, typ), då fattar jag att man inte har så stor lust att prata om det…
Ps. Jag har ju nyss köpt ett nytt släp och en stallkompis frågade hur jag hade råd med det, varpå jag svarade som det var: ”det har jag inte. Jag lånade till det”. Det var fasen skönt att se hens axlar sjunka tillbaka till ursprungsposition när hen insåg att ”ahaaa, det var inget magiskt med hur hon hade kunnat köpa släpet. Vill jag ha ett likadant kan jag också låna till det”. Bjuder på den 😉 Ds.
Kunde inte ha skrivit det bättre själv 🙂 !
Och jag har aldrig varit med om att någon med ett ”vanligt” jobb varit ”hemlig” med tex ”hur man har råd att….” utan det är de som på ett eller annat sätt lever av andras ihoptjänade pengar.
För mig är ingen av frågorna konstig att varken få eller ställa- beroende på sammanhang.
Fråga om ålder kan tex uppstå om man umgås med människor i olika åldrar och man diskuterar en specifik händelse eller dylikt:
-minns du Drutten och Gena eller är du för ung…..
Fråga om vikt är väl den mest känsliga men kan tex uppkomma om man diskuterar kost, träning, kläder.
Fråga om lön: om någon kanske funderar på att utbilda sig inom ens yrkesområde är det ju intressant att veta hur löneläget ser ut.
Fråga om pris på bil/ häst: om jag hade kommit till stallet i en ny/ begagnad bil hade jag inte tyckt att det var det minsta konstigt om fråga kring vad bilen kostade kom upp- kanske i jämförelse med andra bilmärken.
Samma med häst; man är kanske bara ”mänskligt nyfiken” utan att det behöver ligga världens mest dolda agenda bakom frågan eller så vill man även här se lite vad man kan få för pengarna.
Ovan exempel är bara ett fåtal av en mängd jag hade kunnat ange- som sagt inte det minsta märkligt i min värld eller något som behöver väcka undringar kring vad det är för människor jag umgås med eller hur konstig jag själv är……
Så du har ofta fått de här frågorna? Eller menar du att du ofta ställer dem?
Undrar jag med! Har sallan eller aldrig fatt fragorna (fast jag har ofta talat om vad jag vager, hur gammal jag ar, vad mina hastar kostade, i diverse sammanhang).
Allting är relativt men hyfsat ofta diskuteras detta ja.
Jag har både ställt frågorna och fått dom- dock ej viktfrågan.
Men fraga om loner – det ar val bara att sla upp vad normal-lonen ar for olika yrken? Loner ar konfidentiell information hos oss, det maste de val vara i Sverige ocksa? Om man ska fundera pa att utbilda sig i ett visst omrade sa visst kan man vilja veta vad lonerna ar, men da ar det ju mera informativt att sla upp information for olika omraden osv – i London ar lonerna t.ex. MYCKET hogre an for samma arbete i, sag, Cardiff.
Samma med bil – det ar ju bara att sla upp pa internet vad bilen kostar, det syns ju pa nummerskylten vilket ar den ar fran och likasa marke, modell osv (sa far man val bara gissa hur manga mil den gatt). Det ar for mig varken kansligt eller privat, men har svart att forestalla mig en situation dar jag gar fram till nan och sager ’och hur mycket betalade DU for din bil?’ – precis som med hastar ar ju begagnade bilpriser helt beroende pa vad koparen vill betala och vad saljaren ar villig att acceptera, medans nya bilar kostar vad de kostar (och sen far man pruta!). Tycker inte det ar speciellt intressant vad DIN Volvo kostade for JAG kommer sakert inte fa samma pris (beror ju pa hur bra man ar pa att forhandla!) for en liknande och som sagt, medelpriset kan man ju enkelt sla upp. Daremot ar det val inget problem om bilpriser diskuteras och man vill prata om det, tycker inte det ar ett dugg kansligt.
Hastpriser ar val litet kansliga OM man betalat mycket – alla verkar villiga att saga vad deras billiga hastar kostade. Man vill val inte kanna att man blivit lurad, och en hast ar ju en familjemedlem pa ett satt en bil inte ar, sa det ar val mera ’personligt’.
Vad galler vikt sa ar det ju ALLTID nagon som har asikt om ens vikt – ar man inte for tjock sa ar man for smal. Det ar val skitsamma VAD jag vager, du kan ju avgora med dina egna ogon om jag ar smal eller tjock eller lagom? Sa varfor skulle man (utanfor t.ex. lakarmottagningen osv) bry sig om det? Det finns ju liksom inget positivt med den fragan – den kommer att framsta som kritik eller avundsjuka eller nagot i den stilen.
Alder skiter jag totalt i – och nufortiden ar det ju inte nagot man inte kan fraga om eller tala om. Daremot blir man ju alltid fanigt glad nar nagon tycker man ser yngre ut an man ar… (iaf nar man ar 49 som jag!). Vilket ar larvigt i sig. ’Age is just a number’, som de sager.
Vad galler hur folk har rad med olika saker sa tycker jag att alla ska skita i det – jag gor som jag vill med mina pengar, du gor som du vill. Att undra hur nagon har rad med vad-det-nu-ar far man roa sig med, men det kan man ju inte halla pa att lagga sig i. Na, da tanker jag mest: get a life och lat folk skota sina finanser sjalva, vettja….
Många löner(kommunala och statliga tjänster) är offentliga uppgifter.
Sant men jag undrar hur många som ids ta reda på det den vägen (eller om de ens vet hur man gör)?
Vad gäller löner diskuterades detta relativt frekvent och öppet på min fd arbetsplats- vi hade individuell lönesättning vilket gjorde att det kunde skilja flera tusen för samma typ av tjänst.
Som jag skrev i ursprungsinlägget är jag övertygad om att denna öppenhet bidrog till att en del anställda vågade kräva högre lön alternativt sökte sig till en bättre betalande arbetsgivare.
Jag är nyfiken av naturen och både får och frågar om olika saker. Speciellt intressant är det ju faktiskt med vad en häst kostar(tyckte jag när jag själv var runt och letade). Det ger ju iallafall en uppfattning om vad man får för sina pengar.
En observation jag gjort genom åren är att de som blir ”sponsrade” på något sätt ofta tycker att pengadiskussioner är jobbiga. Sett det flera gånger IRL och även på bloggar. På bloggarna visas det ofta upp dyra saker och när människor frågor hur man har råd med allt, blir personen ofta oerhört aggressiv.
Själv tycker jag inte det är konstigt att många reagerar om man på en blogg stupp i kvarten lägger upp nyinköpta varor för tusentals kronor. Speciellt när man vet hur mycket det kostar att ha häst.
Minns en blogg där bloggerskan envist hävdade att det gick bra att ha häst på studiemedel, detta ifrågasatte någon och huj vilket liv det blev. Självklart kan man ha häst på studiemedel, däremot är det faktiskt inte möjligt att åka på semester, ha hästlastbil,, egen bil, samt träna och tävla. Själv blir jag mest irriterad över människor som häver ur sig sånt när man samtidigt vet att mamma eller pappa står för de flesta räkningarna. DÅ är det lätt!! Ska man spara ihop allt ”från” början utan hjälp är det hårt arbete och uppoffringar som gäller, något som verkar vara en överraskning för många
Kunde inte ha sagt det bättre själv!
Och inget fel i att bli ”sponsrad” om man trivs med det men det blir både larvigt, naivt och förljuget att försöka låtsas om något annat.
Vill du leva på andras välvilja så fine- men stå för det tycker jag och försök inte inbilla andra att du minsann försörjer dig själv.
Sedan fattar ju vi som är vuxna hur det är men om en fjortis läser hur någon som tex lever på studiemedel kan köpa en ridhjälm för 5000 spänn är det lätt att önska/ kräva samma sak för egen del….
Ja allt som är kritiskt eller minsta antydan till att man faktiskt inte tror på sagor, då är man bitter och avundsjuk……..för att man ifrågasätter något/någon är preeecis samma sak som att man är bitter 😀
Tur att dessa personer inte arbetar i en bransch där det krävs kritiskt granskande/tänkande
Tror att ordet ”bitter” är ett typiskt ”ungdomsord”- medan jag har läst det många gånger när ungdomar bloggar/ kommenterar kan jag inte påminna mig att vuxna använder det på samma tramsiga sätt.
Jag har inga problem med att svara/berätta allt utom om vikten. Jag är överviktig, det kan liksom ingen undgå att se och tycker att det är jobbigt som det är utan att berätta för andra exakt vad jag väger. Det skapar dessutom ångest som inte alls hjälper mig i min viktnedgång. Men det andra har jag inga problem med. Men visst beror det lite på vem som frågar och hur/av vilken anledning. Just att inte prata om löner tror jag bara arbetsgivaren tjänar på. När jag gick klart min utbildning nu i våras så pratade vi väldigt öppet i klassen om vad vi begärt och vad vi fått, detta gjorde ju att fler vågade kräva mer. Yrket är inte högavlönat precis men alla kom upp till minst 1600:- mer än vad ingångslönen ligger på. Hade vi inte pratat ihop oss så hade nog en del accepterat ingångslönen vilken är en riktigt skitlön. Sen kan jag förstå att det blir jobbigt när folk spekulerar kring vad man tjänar och vad hästen eller annat kostat. Fast jag tycker mig märka att ju mer man tjänar eller spenderar på hästar, bilar eller annan lyx ju mindre vill man prata om det.
Och kan ju lägga till att ingångslönen är 20 400:- i mitt yrke, 22 000:- fick de flesta, några fick ännu lite mer. På tal om att vara öppen 😉
Jag har inga problem att svara på någon av frågorna och skulle heller inte reagera eller bry mig och någon ställde dem, jag är inte så känslig och analyserande när det gäller sånt 🙂
Att många som sponsras av föräldrar eller på annat sätt inte försörjer sig genom eget ”vanligt” arbete inte vill prata högt om detta tror jag för övrigt har att göra med de normer som gäller i vårt samhälle där vuxna ”ska” arbeta heltid och betala för sig själv och inte ”få” pengar lättvindigt.
Finns ju också mycket avundsjuka om man tex skulle leva på ett lotterivinst.
Jag är faktiskt också SJUKT nyfiken av naturen… Vill typ veta ALLT. Men är faktiskt inte det minsta intresserad av ekonomi eller hur folk har råd eller inte råd med saker och ting.
JESUS vad mina föräldrar har hjälpt mig med mitt hästintresse och utan deras hjälp hade jag högst troligt inte ägt någon av mina hästar. Inte heller hade jag haft råd att ha dem installade på en anläggning där hyran är relativt saftig (inte till stallet sett utan till pengarna sett). Jag har valt att studera större delen av mitt liv och har haft den möjligheten. Jag har inte tagit en enda krona i lån och det är ingenting som rör mig i ryggen. Folk får gärna fråga och som sagt, jag skäms inte ett dyft. Alla har olika förutsättningar och för mig föll det sig så här. Jag säger varken det ena eller det andra. Bara tur, skulle man väl kunna uttrycka det. Men oj vad det har stuckit i folks ögon, och DET tycker jag har varit stundtals jobbigt. Varför skulle jag tacka nej till ekonomisk hjälp, bara för att få uppleva att ”det här har jag kämpat till själv”. Men vissa människor verkar inte riktigt se det så. Och nej, inte heller tror jag att alla har det så här.
Om du nu är sjukt nyfiken när det gäller ”allt” annat än just ekonomi- tror du inte att din egen ganska speciella situation har påverkat detta?
Dvs att eftersom andra har haft åsikter om ditt sätt att finansiera ditt liv så vill du inte bry dig om andras?
Inte spekulerat i saken alls så jag vet faktiskt inte. Men jag är inte ju inte intresserad av vad människor väger heller 🙂 Däremot inga problem med att svara på vad jag väger och vad jag vägde när jag var gravid (skriande 30 kg!). Idag väger jag 59 kg och är nöjd med det 🙂 Men vad du väger det struntar jag helt och hållet i 😉
Det är nog vanligt att det sticker i ögonen på folk om man får sitt intresse sponsrat av föräldrar eller andra. Frågan är varför? Jag hade gärna blivit sponsrad ekonomiskt om jag kunnat. Till stor del är jag lite sponsrad då jag t ex har hästen hos min mamma och inte betalar hyra utan vi delar på de kostnader som kommer. Allt från foder till att köpa nya stolpar till hagen, vissa månader är det nästan gratis andra kostar det mer än vad det kostat ha hästen uppstallad. Har aldrig kunnat få rena pengar men att ha hästen så pass billigt är ju en sorts sponsring även om vi båda tjänar på det, vi hjälps åt och delar på kostnaderna. Vi har alla olika förutsättningar, varför inte ”utnyttja” dem man har? (så klart inom rimliga gränser, man kan ju inte laka ur sina föräldrars ekonomi heller). I hästvärlden är det nog väldigt vanligt att man har hjälp på olika sätt av sina föräldrar. Hur många hästmänniskor bor inte på föräldragården i ngt hus, hur många har inte föräldrarna med på tävling, föräldrar som fodrar eller fixar grejor på gården? I alla tävlingsstall jag jobbat i har de gamla föräldrarna engagerat sig mer eller mindre, och de har faktiskt tyckt om det också. Det är ett lika stort intresse för dem. Men det är ofta lite ”skämmigt” i Sverige att inte kunna vara helt självständig från sina föräldrar. Sen att inte alla föräldrar vill eller kan hjälpa till, att alla inte kan få den hjälpen det är en annan sak. Jag ser faktiskt inget problem i att ta emot den hjälpen man får. Synd bara att många inte vågar vara ärliga med det (vilket väl beror på att man blir dömd då), det skapar ju lite orimliga förväntningar när man hävdar att man minsann betalar allt själv och inte ens har en heltidslön. Många yngre ser ju bara alla fina hästar och märkesprylar och ser inte att någon annan betalar….
Du har helt rätt i allt du skriver!
Har sett dina exempel massor genom åren och alla verkar nöjda.
Men i Sverige har vi en kultur där detta ses som lite ”skämmigt”, absolut.
Sedan kan det absolut även vara förödande att vara så beroende av andras välvilja för den dagen hjälpen dras in så rasar allt.
Vanligt ffa när man separerar och partnern betalat för mycket/ allt.
Jag hade aldrig klarat att leva så och när jag själv skilde mig ändrades absolut ingenting i min hästhållning.