Fick dessa rader från en bloggläsare och jag kan inte annat än instämma, detta är något jag själv tagit upp på bloggen några gånger:
”Igår lyssnade jag på ”Ridpodden” om att välja rätt häst, och de tog bla upp att man inte ska sitta på fel häst… Att det förvisso tar ett tag att rida in sig på en ny häst men att om man känner att det är fel, om ”kemin” inte stämmer, så ska man sälja och köpa en ny. Att för proffsryttare är detta ngt helt normalt och att de önskade att även vi amatörer gjorde så. Lisen nämnde att hon ibland (i lägre klasser) tyckte att större delen av startfältet borde byta häst med varandra ;-
Idag läser jag detta via Hippson, http://horsenews.se/189346 och känner att det är precis det som det handlar om. En person som vill rida igen men inte känner sig bekväm med sin häst och därför är rädd. Och hon ”härdar ut” med sin häst hon inte matchar med (och har säkert inte alls så roligt som hon kunde ha), istället för att sälja denna till ngn som matchar den bättre och istället hitta en som passar henne…
Livet är för kort för att sitta på en häst man inte matchar eller kanske tom är rädd för…”
Ja, jag håller som sagt med och undrar vad det är som gör att många kämpar in absurdum?
Kanske är det samma sak som man ibland ser i förhållanden; par som borde separera men som stöter, blöter, nöter, försöker, lappar, lagar, hoppas och fortsätter att leva ihop tills de eller någon av dom till slut tar initiativ till en skilsmässa varefter båda eller i alla fall den ena får ett långt lyckligare liv (sett det många gånger)?
Som hästägare är man kanske fast i att det är lite tabubelagt att erkänna att man inte passar ihop/ har misslyckats, man kanske själv lever efter föreställningen att djur inte ska säljas hur som helst och dessutom är det inte alltid heller så lätt ATT sälja även om man vill, dvs man hittar ingen köpare till hästen.
Ja, det kan finnas många skäl till att man fortsätter med ett för omgivningen till synes tröstlöst kämpande och jag tycker att det är så synd- det KAN ju vara sååå roligt att ha häst nästan alla 365 dagarna om året och jag tror att många också hade utvecklat sin egen ridning på ett helt annat sätt med en mer passande häst.
Mitt intresse rann nästan helt ut i sanden efter att ha hoppats på att fölet som blev en unghäst, som blev en vuxen häst, skulle bli en pigg och alert hobbyhäst. Tänkte hela tiden; snart vänder det, snart blir det lite mera tryck i denna ädla häst.
Insåg också att det fanns någon därute som skulle uppskatta hans temperament mkt mer än jag gjorde och jag påverkades även av ett inlägg du gjorde i våras om samma ämne! !
Sålde honom utan att annonsera till en jag känt länge och tänkte att nu lägger jag ner det här. Orkar inte leta häst, filtrera all fakta från ljug och saker man inte berättar om saluhästar.
Till slut ramlade en obetydlig häst över mig som visade sig vara mkt bättre matchning, en glad framåt kuse i lagom storlek som gör mig glad och gett mig ridglädjen tillbaka. Har inga stora planer, nu är jag bara tacksam att det är kul. (Bor man på gård för att kunna ha hästarna hemma faller ju liksom hela idéen om man tappar intresset…)
Vad härligt att det slutade lyckligt trots allt!
Tror att det för amatören det handlar mycket om att man helt enkelt älskar sin häst, man har liksom mycket känslor inblandat och har svårt att sälja av den anledningen. Jag har många gånger kämpat lite för länge med olika hästar. Dels är jag blödig och har svårt att skiljas från en älskad häst (har nog lite ”djursamlarsyndrom” och tror att hästen kommer få det hemskt hos ngn annan haha) och dels är jag envis och självkritisk och vill gärna tro att om jag bara kunde rida lite bättre så skulle det bli bättre. Det är svårt att vara objektiv och krass när det gäller ens älskade häst. Men visst har Lisen helt rätt i det hon säger, varför ska man lägga alla sina pengar och all sin tid på en häst som man inte passar ihop med? Varför ställa krav på hästen som den aldrig kan leva upp till? Det blir liksom inte bra för ngn part. Fast jag måste nog säga att allt mitt envisa kämpande med svåra hästar genom åren i alla fall har gjort att jag verkligen uppskattar att ha en så snäll, lättlärd och positiv häst som jag passar ihop med och som antagligen kommer att kunna prestera det jag vill göra som den jag nu köpt. Kanske hade jag inte uppskattat det lika mkt utan alla de svåra hästarna? Och man lär sig ngt med alla hästar.
Jag är glad att jag har blivit bättre på att göra mig av med hästar jag inte passar ihop med genom åren.
Nu har det i och för sig bara hänt vid 2 tillfällen men med facit i hand så väntade jag på tok för länge med den första hästen och lite för länge med den andra.
Idag tror jag att jag hade agerat snabbare och besparat mig själv och säkert hästen också mycket möda.