Fick dessa rader från en bloggläsare och jag kan inte annat än instämma, detta är något jag själv tagit upp på bloggen några gånger:

”Igår lyssnade jag på ”Ridpodden” om att välja rätt häst, och de tog bla upp att man inte ska sitta på fel häst… Att det förvisso tar ett tag att rida in sig på en ny häst men att om man känner att det är fel, om ”kemin” inte stämmer, så ska man sälja och köpa en ny. Att för proffsryttare är detta ngt helt normalt och att de önskade att även vi amatörer gjorde så. Lisen nämnde att hon ibland (i lägre klasser) tyckte att större delen av startfältet borde byta häst med varandra ;-

Idag läser jag detta via Hippson, http://horsenews.se/189346  och känner att det är precis det som det handlar om. En person som vill rida igen men inte känner sig bekväm med sin häst och därför är rädd. Och hon ”härdar ut” med sin häst hon inte matchar med (och har säkert inte alls så roligt som hon kunde ha), istället för att sälja denna till ngn som matchar den bättre och istället hitta en som passar henne…

Livet är för kort för att sitta på en häst man inte matchar eller kanske tom är rädd för…”

Ja, jag håller som sagt med och undrar vad det är som gör att många kämpar in absurdum?

Kanske är det samma sak som man ibland ser i förhållanden; par som borde separera men som stöter, blöter, nöter, försöker, lappar, lagar, hoppas och fortsätter att leva ihop tills de eller någon av dom till slut tar initiativ till en skilsmässa varefter båda eller i alla fall den ena får ett långt lyckligare liv (sett det många gånger)?

Som hästägare är man kanske fast i att det är lite tabubelagt att erkänna att man inte passar ihop/ har misslyckats, man kanske själv lever efter föreställningen att djur inte ska säljas hur som helst och dessutom är det inte alltid heller så lätt ATT sälja även om man vill, dvs man hittar ingen köpare till hästen.

Ja, det kan finnas många skäl till att man fortsätter med ett för omgivningen till synes tröstlöst kämpande och jag tycker att det är så synd- det KAN ju vara sååå roligt att ha häst nästan alla 365 dagarna om året och jag tror att många också hade utvecklat sin egen ridning på ett helt annat sätt med en mer passande häst.

Sitter och läser följande tråd från Bukefalos och funderar.

Förr sa man tex att ”man aldrig frågar en dam om hennes ålder” och det finns tydligen andra saker också som är känsligt att fråga om, för vissa.

Själv är jag inte det minsta hemlig med något höll jag på att säga och jag har väldigt svårt att förstå en del människors hemlighetsmakeri kring pengar tex.

På en del arbetsplatser är det tex väldigt känsligt att diskutera lön vilket jag tror kan vara hämmande för individernas löneutveckling- vet man vad andra tjänar tror jag att det är lättare att för egen del begära en rimlig lön- varken för låg eller för hög.

På min förra arbetsplats var det inget hemlighetsmakeri och jag upplevde inte detta som negativt utan tvärtom- om man tyckte att man hade för låg lön i förhållande till någon/ några andra blev man mer motiverad att försöka göra något åt det- om så byta jobb, den känslan fick jag i alla fall.

Men som sagt; alla är inte bekväma med att svara på personliga frågor och idag undrar jag om ni skulle svara på följande om en bekant/vän frågade om:

• er ålder
• er vikt
• vad ni tjänar
• vad er häst kostade då ni köpte den
• vad er bil kostade (är det någon skillnad på att fråga om häst och bil?)

Motivera gärna varför ni skulle/ inte skulle svara på frågorna.