Såg något härom dagen som jag har tänkt en del på.
Det ska mycket till innan jag reagerar på att någon är ”för smal” men nyligen hajade jag verkligen till.
Ett skelett med utspänt skinn över detsamma var ute och joggade mitt på dagen (när det var som varmast) och det såg sååå hemskt ut.
Jag kan inte tänka mig annat än att kvinnan led av anorexia- om detta utmärglade utseende berodde på någon annan sjukdom tror jag definitivt inte att löpning skulle förbättra hälsotillståndet.
Spontant ville jag bara stoppa kvinnan och säga ”snälla sluuuuuta” men det kan man ”givetvis” inte göra och hade inte haft något för heller.
Med vad gör man som anhörig/ vän/ bekant?
Anorektiker tycker ju att de ÄR i behov av viktnedgång och lyssnar inte på ”förnuft” ?
Tankar och idéer kring detta?
Jag har erfarenhet av flera vänner med ätstörningar av olika allvarlighetsgrad och jag skulle nog säga att i de fall ätstörningarna tar sig uttryck i anorexia och/eller överdriven träning så handlar det inte egentligen om bantning utan om ett sjukligt behov av kontroll. De vet att de är smala/magra och de vet hur farligt det är men det är en psykisk sjukdom som tvingar dem att kontrollera sin kropp och vad som kommer in i den. Det är ett sätt att dämpa ångest och försöka hantera destruktiva tankar om att de är ”äckliga” etc. Så det räcker inte att säga ”men du är ju smal” eller ens att påpeka att de skadar sig själva. Tvärtom, allt prat om vikt och hälsa riskerar att öka ångesten. Oftast försöker jag helt undvika ämnet vikt/träning med dessa personer och om de själva vill ”älta” (typ diskutera kalorier eller antal mil de springer eller huruvida de har ”för stora armar”) så byter jag ämne eller säger vänligt men bestämt att den här diskussionen intresserar inte mig. I stället försöker jag vara en god vän och prata om ”normala” saker som relationer och jobb. De är så otroligt fokuserade på sin kropp själva så man riskerar bara att trigga dem tror jag. Däremot måste man såklart vara beredd att uppmuntra dem att uppsöka vård om det går så långt, men kanske inte ”du är så smal, du är nog sjuk” utan snarare ”du verkar ofta ångestfylld, tror du att det skulle kännas bra att prata med någon och kanske få stöd och hjälp?” Och givetvis lyssna och stötta den dagen de själva tar initiativ till ett ärligt samtal om sina ätstörningar.
Bra råd!