Jag kan lite trött på ”amatörryttare” (dvs sådana som inte har ridning som yrke) som ständigt ursäktar sin ridning i stället för att vara nöjda och stolta över det som de faktiskt lyckas åstadkomma.
Man kan aldrig säga/skriva ”jag är så otroligt nöjd med den här skänkelvikningen” PUNKT utan meningen måste alltid föregås eller avslutas men något ”ursäktande” typ ”jag vet ju att det går att utföra mycket bättre….” eller ”ja, jag är ju bara en glad amatör så ni får ursäkta…”.
Insåg mitt i mina funderingar kring detta fenomen att jag själv gör så ibland; tydligen är även jag präglad av Jante fast jag inte vill vara det?
Varför ses det som skrytigt och lite no-no att berömma sig själv?
Om man lyckas ska man framhålla hästen, tränaren, teamet eller fan och hans mormor men att säga/ skriva att man är stolt över SIG SJÄLV och all träning, möda, tid, bla bla bla man lagt ner; det är inte så vanligt?
Är detta något ni känner igen eller är det bara jag?
Har ni svårt att berömma er själva (eller andra)?
95 % av mina ”hästvänner” driver professionella stall med olika inriktningar och jag har självutnämnt mig till amatören i sällskapet med den äran! Jag har nog svårt att berömma mig själv och känner helt klart igen mig i det du skriver. Däremot har jag inte svårt att berömma andra runt omkring mig.
Oh ja, detta känns igen! Typ ”idag kom vi bara trea i msv c i ett tufft startfält men tänk om ett år vad bra det kommer bli med lite mer styrka osv osv osv” – istället för ”shit vad glad jag är över min fina häst och vår tredjeplacering!!”. Tycker mig ofta se nån slags förklädd janteglädje, typ som att man inte TÖRS tycka att man är ganska bra för att det alltid finns nån som är bättre man måste jämföra sig med/hävda sig mot samtidigt som man också vet att det finns andra som är sämre som man är bättre än..? Går det att hänga med i resonemanget?
Läste på Linn Olssons blogg senast igår och detta efter att hon tagit en av sina sällsynta placeringar i dressyr att hon anser att hon rider ”högst mediokra klasser (MSVC:1) på högst mediokra resultat.
Suck….Kanske inte så JAG hade formulerat mig efter min första placering på den nivån…
Men åh, haha! Det är precis det jag menade ovan. I min värld är inte msv c mediokert (även om jag anser att alla hästar har förutsättningar att springa msv c).
Så hade INTE jag heller formulerat mig, jag hade varit superduperglad över vår prestation. Visst är det konstigt att detta konstiga jantefenomen finns hos den här typen av tjejer som annars verkar anse sig vara ”världsmästare” på allt möjligt, tex att man kan ge livsråd vid 21 års ålder (när man med facit i hand inte har en aning om NÅT än).
Har kanske inte med saken att göra men jag tycker det är sådär halvcharmigt när du tar upp en namngiven person som exempel och skriver om denne i mindre trevliga ordalag.
Vad hade du själv tyckt om någon bloggare hade skrivit:
”Läste på Birgittas hästsida igår att hon återigen hasat runt i MSV C och MSV B på högst mediokra resultat. Suck, hade jag varit henne hade jag börjat se över mitt tävlande och gått ner till den nivå där jag hör hemma”.
Tja…jag tycker nog att man får stå för det man skriver.
I övrigt haltar din jämförelse betänkligt.
Grejen var ju att vi inte tycker att Linn rider mediokra klasser med mediokra resultat – tvärtom. Det som var tråkigt var att hon själv inte klappar sig på axeln och tycker det är rätt bra utan skriver ned sin prestation.
Nu läste du nog inte vad Birgitta skrev, det var inte B som antydde något negativt utan hon återberättade vad någon annan skrivit. Läs igen
Jag kan vara helt sjukt nöjd med de mest banala saker (typ att hästen känns tillfreds och uppmärksam när man rider. Ett stort mål för mig) men säger det sällan till andra. Detta för att det inte är så mycket värt i andras ögon att ha så ”futtiga” mål som jag har för tillfället; sådana som inte är prestationsinriktade och som inte nödvändigtvis syns i en krökt nacke eller komplicerade skolor.
När jag har gjort något som är ”bra” i andras ögon förminskar jag det. Jag kan fortfarande vara sjukt nöjd inombords och det kan ingen ta ifrån mig, men ursäktandet grundar sig definitivt i Jante och att jag inte vill att folk ska tycka att jag ”tror att jag är något” (för det är jag inte, men jag kan vara supernöjd med något under ett ridpass ändå).
Hörredu Caroline, du får faktiskt sluta upp med att janta dig! Som läsare av även din blogg känner jag mig helt säker på att du är en jättebra, tuff och stark tjej som inte alls har något att ursäkta dig över eller förminska. Var nöjd över dina ”små” mål och let it show! Om folk är så dumma att de ”tror att du är något” – på ett negativt sätt, låt dem, och strunta i det. <3
Jag har lyckats med den konsten så till den milda grad att jag faktiskt tror mig vara en dålig ryttare!
Fast jag faktiskt har lyckats bra med min nya häst. Hon är mjukare, med liksidig och snyggare i kroppen nu när jag rider som jag vill, än när jag fick massa hjälp.
Jag ska sluta förminska mig själv, sluta säga att jag inte kan. Det kommer ta tid!
Jag jantar mig nog rätt mycket!
Läste också Linns inlägg och blev fundersam.
Kanske jag har låga mål med mitt hästeri men samtidigt så är jag väldigt nöjd om jag har friska, arbetsglada hästar som gillar de vi gör. Hela vintern har jag jobbat med att få min häst avslappnad, ja de går upp och ned men de gånger de går som på räls är jag väldigt väldigt glad!
Jag har en tendens att bli kritisk och fokusera på det som inte är bra (med mig, i livet, tyvärr ibland med andra..). Det försöker jag att arbeta med så det inte går överstyr, även om jag ibland har nytta av det. Just med ridningen är jag dock mer av en optimist, kanske för att ridningen ger så mycket glad energi? I resten av livet kan en detalj förstöra allt för mig men med ridningen är det tvärtom – den där stunden när allt stämmer gör att hela ridpasset känns perfekt. Jag hoppas att jag är duktig på att berömma andra och jag brukar försöka peppa när någon kritiserar sin egen prestation, däremot tycker jag det är himla tråkigt när någon kritiserar sin häst. Det är ju knappast så att hästen av illvilja saboterar träningen liksom…
Tycker att träningshelger är nästan det bästa som finns, när man tittar på varandra och det går bättre och bättre för alla (utifrån sin nivå) och alla är i den där härliga lyckobubblan och peppar varandra.
Jag kan ha lite svårt att ge mig själv beröm eller ta emot beröm från andra. Har inte svårt att berömma andra alls. Men jag har jobbat mkt med att uppskatta alla små framgångar i hästlivet. Man kan ju ha högt satta mål och ambitioner men om jag inte njuter och gläds på vägen så är det rätt meningslöst. Ridsporten är sårbar- man kanske aldrig kommer dit man tänkt sig pga skadad häst eller annat. Man är kanske själv inte tillräckligt bra för att ta sig dit man vill. Om jag inte når de klasserna/resultatet jag tänkt mig så vill jag ändå känna att resan varit bra ändå och alla små framgångar oavsett om det är en placering eller att man lyckades få sin häst avspänd på en uteritt vill jag kunna vara glad för. Det är liksom mest resa ändå och om man bara ser slutmålet så blir det kämpigt (och vad gör man när man nått målet? Måste ju bli rätt tomt). Spårade ur lite här men det handlar ju lite om att berömma sig själv ändå. Jag är som sagt dålig på att berömma mig själv i alla fall högt men jag jobbar på att berömma mig själv bara inför mig själv, det räcker ganska bra.
Nej jag jantar mig nog inte värst mycket 😉 har gott självförtroende i min ridning och ser nog ofta lite för positivt på saken haha 🙂