Sitter och läser ett inlägg från en 4-barnsmamma vars partner klagar på att hon tillbringar för mycket tid i stallet (hon har hästen helinackorderad) eftersom han tycker att hon ska vara hemma och sköta hushållet instället.
Vid en första anblick kan man lätt tänka ”herregud….lever hennes man på 1800-talet…vilken djävla inskränkt typ” men enligt min erfarenhet är detta långt vanligare än man tror.
Jag vet många som gett upp sitt hästintresse pga partnern och jag har lika många gånger undrat hur frivilligt detta egentligen har skett….
Och jag blir ledsen när jag läser hur ”partners” (99% män) försöker härska, ge dåligt samvete osv när kvinnan har ett eget intresse.
Tyvärr ger de flesta kvinnor med sig, medvetet eller omedvetet. För att skona familjen, för att slippa bråk förminskar man sig själv, låtsas att det inte spelar någon roll att man själv får dra tyngsta lasset medan mannen får fortsätta med SIN hobby, att hänga med polarna eller bara slöa hemma som en jättebebis.
Ibland smyger sig detta på och vips så sitter man där…..
Jag skulle aldrig acceptera det för egen del men många tar hänsyn till barn, ekonomi, vad omgivningen tycker osv och stannar kvar i kvävande förhållanden.
Usch!
Finns inte på kartan att jag skulle ge upp en hobby för att städa eller vara hemmets projektledare.
Det fick min man reda på med en gång. Har hästar, kommer inte att ge upp dom på något vis.
Fast det finns väl ingen som skaffar 4 barn omedveten om att tiden att lägga på ens egna intressen minskar drastiskt? Det viktiga är väl, om man är 2 vuxna i hushållet, att båda tar lika stort ansvar för det som måste skötas i hemmavid och att båda får lika mycket tid till sina intressen?
Tror jag vet vilken tråd du menar och jag blev rätt vrång med .. visst de har 4 barn men vad jag vet är man oftast två föräldrar i de här fallet. Hon verkade vrida ut och in på sig själv för att hinna med hästen.
Själv har jag inga barn men mina hästar tar den tid de tar på dagarna sen studerar jag 100 procent så behöver min häst tid för att orka.
Tur att en delat hästintresset med döttrarna. Maken/ pappan har vackert fått anpassa sig för att få vara en del av familjen:). Han har kört till tävlingar, kört hem hö etc. Som belöning för sin insats har han nu, när barnen är utflugna, fått köpa sig ett alldeles eget torp. Numera behöver han endast hålla mig sällskap någon enstaka gång vid ridning, då jag tycker det är lite otäckt att vara ensam på anläggningen vid ridning.
De gånger jag inlett nytt förhållande har jag varit extremt (över)tydlig med vad mitt hästintresse innebär.
Men man har ju rätt att ändra sig över tid och det har vissa män gjort trots att de initialt påstått sig vara ok med tiden och pengarna jag lägger ner.
I mitt fall kom mannen in i mitt liv före hästarna, men det var han som tog med sig barnen till ridskolan till att börja med och mitt sedan länge slumrande intresse vaknade till liv.
Nu har jag ju inte läst det här inlägget så borde kanske inte kommentera… I princip håller jag förstås med om att man inte ska lägga av med sin hobby bara för att ens respektive tycker så. MEN jag tror också att man måste tänka på att barn, hus, jobb etc faktiskt tar tid. Kan tycka att det är lite självklart att det är skillnad på hur mkt tid man kan lägga i stallet (eller på ngn annan hobby) om man bor själv, kontra om man har familj. Eller tycker ni att jag har ”obekväma” åsikter nu??;-). Sedan så tror jag inte på att det går att ha någon slags total rättvisa i hemmet vad det gäller ”egentid”, att man skulle ha exakt si eller så många timmar var/vecka eller dag. Att vara hästägare är ju, handen på hjärtat, ganska speciellt, och för utomstående är det svårt att förstå hur vi kan lägga så mkt tid och pengar på just detta.
Jag har alltså ingen aning vad denna kvinna skrivit i sitt inlägg, och självklart ska alla ha rätt till sin hobby och ingen ska vara ”tvungen” att sluta med hästar men rent spontant så om man har fyra barn och (förutsätter jag) jobbar så tar det ju en del tid det också. En dialog är väl det klokaste, att komma överens om hur mkt tid och pengar det är fungerande för var och en i ett förhållande att lägga på sin hobby.
Jag håller med dig LenaB! Kan inte heller uttala mig om fallet ovan och tycker att man, innan man uttalar sig allt för raljerande, bör ha båda parters syn på saken. Barn och hus och hem tar tid och hästar är en oerhört krävande hobby. Att ha fyra barn (som ju bör ta sin tid i anspråk) och hävda att man ska kunna fortsätta med sin hobby som tidigare (då man kanske levde själv) är i min värld ganska egoistiskt. Men, som sagt, jag har precis som du inte en susning om hur det förhåller sig i detta specifika fall. Jag personligen har valt att hålla hästeriet lite på sparlåga nu när våra barn är så små, en tid som aldrig kommer igen (det gör dock hästarna). Istället samlar vi i familjen till en FIN dressyrhäst som jag kan köpa om något år eller så, när både tid, ork och större barn finns :o)
Spontant känns det omöjligt att ha 4 barn, heltidsjobb och samtidigt ha häst hyfsat på heltid, även om den är helinackorerad. Svårt att uttala sig om fallet utan att veta mer men om kvinnans hästägande innebär att mannen får rådda en stor del av familjerejset själv kan jag tycka att det är lika galet som att en golfande man i samma familjesits kan pyssla med det typ 20 timmar i veckan.
Jag tycker inte alls att det är provocerande att ifrågasätta en fyrabarnsföräldrars hästeri. Hemmalogistiken är inte att leka med i en barnfamilj och ju fler barn dessto mer logistik med skjutsande till träningar mm som det gärna blir. För att inte tala om ekonomin! Nu går det ju inte att uttala sig om det aktuella fallet men rent generellt tycker jag inte att det finns någon orsak att plocka fram rödstrumporna för att en make ifrågasätter sin frus hästeri när man har fyra barn. Jag kan inte ens föreställa mig hur man skulle kunna få ihop vardagen eller finanserna med 4 barn och heltidsarbete.
Och en partner som man vill träffa då och då och göra saker med.
Fast jag har upplevt många gånger att kvinnor ger upp/gör mer för att de inte vill släppa kontrollen och/eller det ska blir gjort på ett visst sätt…
Jag har läst tråden. De hade inte häst när de träffades. Minst ett (ev flera, kommer inte ihåg nu) har bokstavsdiagnos dessutom, kräver ju extra. Jag har själv 4 barn, o aldrig att jag mäktat med häst när de var små… Vi köpte häst när yngsta dottern var 13..
Fast mina föräldrar hade häst när jag var liten, allt mellan 4-6 stycken i olika åldrar som de tränade för fullt ( travhästar) och jag är ett Bokstavsbarn om man nu vill kalla de just för de. Vi fick glatt hänga på till stallet jag och syrran 😉 Mina föräldrar jobbade olika tider.
Jag borde nog inte ha nämnt att kvinnan har 4 barn för jag känner att för mycket fokus har hamnat på detta och inte på att maken vill ha en hushållerska utan att själv bidra med motsvarande del.
Och vi vet de facto inte hur gamla barnen är; det är ju en milsvid skillnad om de är 2,4,6 och 8 eller 12,14,16 och 18.
Det provocerande för MIG är att jag har stött på det här med att mannen i ett förhållande oftare lyckas styra bort kvinnan från HENNES intressen än motsatsen- även när barn inte är inblandade alls (även om det blir ännu vanligare då).
Och det kan ske subtilt så att det kan tyckas vara kvinnans eget val.
Jag har i alla fall sett det flera gånger…..
Och i tråden skrev hon också att mannen helst sitter med sin telefon när han kommer hem och gör ingenting 😉 de om något får mig att koka!
Tycker hästeri/hunderi är svårt att jämföra med andra typer av hobbys. Golf, motorintresse, what ever kan man ju bara låta bli en vecka eller två när barnen är sjuka, det är mycket på jobbet osv. Ett levande djur är ju där och behöver sitt hela tiden och kan dessutom skada sig och behöva extra omvårdnad när som helst. Sen ska man ABSOLUT kolla över arbetsfördelning och projektledarskap i en familj, men nånstans måste ju barnen gå först. Hästar är ju ofta så dyrt att äga att man också måste jobba heltid. För min del går även mitt förhållande före hästeriet (nu är det ju ett gemensamt intresse för oss dock, annars hade jag nog lagt ned det) däremot är jag inte intresserad av att vara tillsammans med någon som inte också vill ha en (minst) hund, det har jag svårt att se att jag skulle kunna leva utan. Därför är också mitt liv anpassad efter det med arbetstider mm.
Förstår och håller med dig å ena sidan, å andra sidan gör du ett tankefel när du jämför att ha hund/ häst med andra HOBBYS (ditt ord).
För många är att ha hund/ häst långt mer än en hobby- det är en LIVSSTIL och det är liksom något helt annat…..
Eh Birgitta det är ju du själv som tar just golf etc som exempel i ditt inlägg och skriver att mannen får fortsätta med sin hobby.
En person som det beskrivs i exemplet ovan och kommentarer (har ej läst aktuellt inlägg själv) som kräver ändringar av ens hobbys/livsstil what ever och själv bara sitter med telefonen hemma hade jag i vilket fall inte varit intresserad av att ha ett förhållande med, häst eller inte.
Det jag ändå tycker är att även hobbys/livsstilar what ever kan behöva ändras för att få aktuell familj/förhållande/situation att fungera oavsett med vilka intentioner man gått in i förhållandet med då det kanske såg annorlunda ut intressemässigt/tidsmässigt/hälsomässigt/pengamässigt osv osv.
Dock anser ju jag personligen att det är något man diskuterar fram tillsammans och finner bästa lösningen på.
Förtydligande: för mig är golf en hobby för de flesta medan att ha häst är en livsstil för många fler.
Jag kan också blir rätt provocerad sånt här. Inte att det så klart tar en massa tid om man har barn och att man kanske inte kan räkna med att lägga all sin fritid på hästar eller annat intresse, det är ju så det är men att det ALLTID är kvinnan som förväntas sluta med sitt intresse och lägga mer tid på barn och hem. Det är väldigt sällan man hör motsatsen, att en man förväntas ge upp sitt tidskrävande intresse för att ta hand om hem och barn. Det är där skon klämmer för mig. Att schemat är tufft att få att gå ihop med familj och annat är inte så konstigt men varför är det alltid kvinnan som förväntas anpassa sig? Man är väl ändå två föräldrar? Jag vet inte så mkt om just den specifika diskussionen ifråga men det är inte första gången man hör liknande diskussioner. Kvinnor förväntas offra sig, ta hand om allt hemma men mannen kan glatt fortsätta med sitt och när han faktiskt gör sin del så får han så mkt cred för det att man baxnar! Men är det ostädat hemma när det kommer folk så är det kvinnan man ifrågasätter, aldrig mannen liksom. Varför ska kvinnor förväntas vara självuppoffrande änglar som bara tänker på andra medans män slipper det, och får en massa beröm för att de gör det som kvinnan gör alla andra dagar utan att ngn reflekterar över det?
Spot on som vanligt!
Men då får man väl ändå fråga sig vad det är för en kvinna som FINNER sig i detta? Menar du på allvar att det 2018 är så här det går till? Jag har aldrig hört något liknande bland mina vän er som alla har barn. Alla sliter och kämpar, kvinna som man. Aldrig har jag hört någon klaga på kvinnan för att det är ostädat hemma. Nu kanske jag råkar ha väldigt jämställda par som vänner men det känns oerhört främmande det du beskriver.
Tycker inte det är så ovanligt att par idag är jämlika- TILLS man får barn! Då händer något….(grottmannen kommer lättare fram).
De flesta av mina vänner är i ”småbarnsåren” (alltså de har småbarn de är inte barn hahaha) och skulle man fråga dem så är det jämställt hemma men skulle du fråga mig så är ansvarstagandet fördelat 75-25 mellan kvinna och man.
Blir lite provocerad av en del svar här för kvinnor är ibland så snabba med att skuldbelägga varandra (JAG prioriterar minsann mina BARN) eller påstå att kvinnan får ”skylla sig själv” i stället för att kunna lägga fokus för en ends sekund på att det faktiskt är hos den slöa mannen problemet ligger. Att kvinnor gör mer hemma i genomsnitt är väl dokumenterat även om inte detta gäller varenda familj. Och när man står där med fyra barn och det visar sig att man gift sig med en gnällig jättebebis är det kanske inte så lätt att bara dra.
Men visst, säg till alla halvt utbrända småbarnsmammor som står hemma och steker pannkakor medan deras make är ute och landsvägscyklar hela söndagen att hon ”får skylla sig själv” för att hon inte har tvingat mannen att ta det ansvar han själv borde fatta att han skall ta.
Mycket kloka reflektioner!!!!
Tycker det är en förfärlig bild som målas upp och jag bara ber till Gud att det inte är på detta sätt i de flesta familjer. I alla fall JAG hade fått totalt SPADER om min man var ute och rullade hatt, träffade kompisar, tränade och förlustade sig medan jag ska förväntas ta hand om hem och barn. Det är en världsfrånvänd bild du och vissa av er levererar, men kanske är det måhända så att jag lever i någon skyddad verkstad här hemma.
I vår familj har vi båda föräldrar helt och hållet lagt samtliga hobbies på hyllan de här åren och prioriterar alltså BÅDA TVÅ våra barn (och familjen) före ALLT annat. Det kanske är ytterst ovanligt att det är på detta sätt, men då är det i så fall på detta ytterst ovanliga sätt i de flesta familjer jag känner. Så kan jag förstås inte uttala mig om fördelning av hemarbetet i övrigt. Men jag håller fast vid min ståndpunkt: det är upp till varje kvinna att ställa krav på sin man. I min värld är det ofattbart hur man kan acceptera sitt öde och klaga över hur illa man har det istället för att agera.
Precis, det kallas för dubbelbestraffning och är ngt som kvinnor ofta blir utsatta för. You are damned if you and damned if you don´t. Klassiskt exempel på dubbelbestraffning är när man skuldbelägger mamman för att hon hämtar sent på dagis pga av att hon jobbar och har en karriär, men man skuldbelägger lika mkt mamman som hämtar tidigt och jobbar heltid för det är inte jämställt. (Att mannen sedan får beröm för att han ens hämtar på dagis och aldrig blir ifrågasatt för att han jobbar heltid är en annan sak).
Jag tror att många inte ser att det är så här snedfördelat, man är så van vid att det är så här det är att man inte ser det helt enkelt. Vi är inte jämställda helt enkelt och det är därför som män kan ifrågasätta kvinnans sätt att leva men sällan blir ifrågasatt själv även om man jobbar heltid och har skulle ha ett tidskrävande fritidsintresse…..
Tror inte din familj är särskilt representativ för ”gemene familj i Sverige” nej Liv.
Till att börja med har du ynnesten att kunna jobba halvtid- det finns det många som säkert skulle vilja men inte klarar ekonomiskt.
Men då har du också satt dig lite i en av de klassiska kvinnofällorna: din pensionsgrundande inkomst blir lägre än din mans för han jobbar väl inte också halvtid?
Lite ot men läste nyligen ett ”snyftreportage” om en svensk kvinna som fick såååå låg pension.
Om man läste noga hade hon VALT att jobba halv/deltid i ett yrke där behov av arbetskraft finns (sjuksköterska) så jag tyckte ärligt talat inte synd om henne.
Jag hade gärna jobbat mindre om jag ändå fick full pension sen….
Tycker i och för sig inte min privata situation hör hemma här, men för att besvara ditt påstående så jobbar jag inte halvtid: jag jobbar 90 %.
Efter 18 år som gift och numera skild; Jag tycker äktenskap och liknande arrangemang är överreklamerat. Varför stanna kvar i en relation som suger energi? Är det av ekonomiska och praktiska skäl?
Det kan det säkert vara i vissa fall…
Och rädsla att vara ensam, mista vänner, vad ”folk” ska tycka, att barnen kommer att bli ledsna, att man måste flytta osv osv osv…
Jag tänker att det finns lika många familjer som lösningar för dessa. En familj tycker jag rent krasst är lite som att driva ett företag, Familjen AB;-), alla får bidra på sitt sätt, kanske blir det inte millimeterrättvisa alltid men det behöver det väl inte heller vara? När man bor själv så kan man ju helt själv bestämma över både tid och pengar, men om jag nu när jag har man, hus, barn mm skulle kunna inbilla mig att precis alla mina pengar och all min lediga tid skulle gå till hästen så är det väl ganska blåögt?!?
I vår familj har vi gjort precis tvärtemot mot tex Livs, vi har bestämt att vi ska hålla kvar vid våra intressen men att vi får anpassa dem efter hur vi lever idag, så kan man också göra men det är ju naturligtvis inte den optimala lösningen för alla familjer.
Håller verkligen helt med dig LenaB! Alla sätt är bra utom de dåliga, så länge alla är nöjda och glada :o)
Absolut är det så- även om man inte har barn.
Visst…min ”frihet” är större men jag tar ju ändå hänsyn till min man liksom han till mig.
Inga större grejer men ändå så att våra liv flyter på så bra som möjligt.
Det där med att som singel slippa ta hänsyn till någon annan är väl typ den enda fördelen med att inte ha en partner och också detta kan vara tveeggat- ibland VILL man inte fatta alla beslut själv…