Den här lilla skämtbilden fick mig att tänka ”aldrig mer” och då syftar jag på tidigare hästar jag haft som, handen på hjärtat, saknat tillräcklig EGEN bjudning.
I ett fall kom det smygande över tid och med ökade krav och när jag därefter köpte först Kreon och sedan Vicke och fick något att jämföra med så har jag ännu mer insett vikten av egen bjudning.
Så det är en sak jag har lärt mig; att aldrig mer tumma på ärlig bjudning!
En annan, som delvis hänger ihop med ovan är att ”inte hålla på för länge”.
Jag tycker att det ibland är lite kontroversiellt och även skambelagt att sälja en häst som man inte klickar med och jag vet många som kämpar på, enligt mig, in absurdum.
Så länge man ser en utveckling, tycker det är kul osv ska man absolut ”kämpa på” men man bör kanske också rannsaka sig själv, gärna med sin tränare tex och fundera på ”är det lönt”?
Man ska inte ofta känna hopplöshet, ledsnad, ovilja att rida, avundsjukt snegla på andras hästar osv- därtill tycker jag att ridsporten är för kostsam, tidskrävande, energislukande osv.
Sedan är det väl alltid lätt att vara efterklok; när man är mitt uppe i något ser man inte alltid klart, orkar inte fatta beslut, tror kanske inte att det finns något bättre (gäller ju alla förändringar; ett jobbyte, separation etc) men oftast (alltid för min del) BLIR det bättre!
När jag tex tänker på hur jag kämpade med Decimas tungfel i nio (NIO!!!) år fattar jag i efterhand inte vad jag höll på med.
Alla tips och trix, alla konsultationer av veterinärer, massörer, equiterapeuter och gud vet vem mer, all utrustning jag provade (jag har fortfarande bett nog att fylla en halv ridsportaffär….) osv.
Jag hade besparat både mig själv och även hästen mycket om jag sålt henne tidigare- det är lätt att inse nu.
Så det har jag lovat mig själv; att i framtiden sälja mycket snabbare och inte ”hålla på” i flera år.
Har ni gjort liknande erfarenheter genom åren? Insett vad ni aldrig mer vill göra/ köpa vad gäller hästar och ridning? Eller annat?
Håller med i allt du skriver. Bytte tränare och insåg att det fick det vara nog med att kämpa med en sävlig valack. Jag trivs inte med ”långsamma” hästar där man behöver underhålla rytmen hela tiden – jag behöver kvicka, elektriska och heta ston där min ridning gör sig bäst. Det är redan svårt nog att rida och varför göra det mer komplicerat för sig!
Exakt de orden jag brukar använda: ”ridning är svårt nog ändå….”.
Jag är den första att erkänna:-) Hade en valack i 14 år som aldrig riktigt blev som jag ville, så här i efterhand borde jag ha lämnat honom till en beridare, han var nämligen väldigt hingstig och tuff i ridningen och vissa dagar gick det fint och vissa inte alls, han blev tex jättetriggad av andra hästar och tävlingssituationer hade han jättesvårt för. Men det är lätt att vara efterklok, jag köpte dessutom denna häst som oinriden 3,5 åring så jag kunde ju inte gärna provrida mm. På den tiden var det dessutom betydligt mer ovanligt att man lämnade iväg hästen, man skulle liksom klara sig själv…
Ja det har jag gjort några gånger för mkt, Jag fäster mig så väldigt vid mina hästar och jag har aldrig haft så mkt resurser att köpa häst för så har alltid kämpat mig blå med det jag har. På gott och ont. Jag har lärt mig en del av det också, kanske framförallt att uppskatta och glädjas åt att ha en trevlig häst som man tycker om att jobba med. Jag ser det verkligen som en lyx att ha det och blir inte besviken när det inte går perfekt för i min värld är det lyxproblem jämfört med vad jag kämpat med innan. Jag har också lärt mig att man många gånger kan göra med mer en schysst, frisk men inte så flashig häst än vad man tror.
Och sist men inte minst har jag lärt mig att det finns en gräns för hur mkt man kan kämpa, ibland är det faktiskt bättre att ge upp.
Som vanligt känner jag igen mig 🙂 !
Har köpt de flesta hästarna billigt (Heron kostade 30’ och Decima 50’ tex), helt enkelt för att jag inte hade mer pengar då.
När jag tänker efter har jag alltid mer eller mindre tömt sparkontot vid hästköp…hade jag haft MER pengar hade jag köpt bättre hästar. Därmed inte sagt att mina hästar varit dåliga och jag har älskat dom otroligt mycket allihop.
Det är en sorg att ”veta” att jag aldrig kommer att kunna köpa en så fin häst som Vicke igen så det gäller att hålla honom vid liv med alla till buds stående medel ha ha ha…
Därför som jag är glad att jag råkade välja ett sto, kan ju tillverka egna påläggskalvar och bättre sådana än vad jag kommer ha råd att köpa själv i framtiden, hästarna blir nog inte billigare gissar jag. Problemet är väl mest att jag helst vill rida på min häst….
Nu har jag aldrig ägt någon häst men håller med dig ändå. Har sett många ryttare genom åren som kämpar vidare med en häst som dom inte klickar med.
När det väl klickar och allt stämmer är det helt underbart att rida. Fastän jag i princip bara rider ridskole hästar så har jag ändå upplevt både när det verkligen stämmer och när det inte alls fungerar. Vi har två hästar som jag helst inte vill rida på just pga att vi inte klickar alls. Det vet min instruktör om och hon håller med mig så dom behöver jag inte rida.
Sen har vi en hel hög hästar som lite mittemellan. Klickar inte helt men man lyckas ändå få till en bra träning.
Självklar har vi några som jag klickar med och det är fantastiskt kul.
Jag personligen tycker det är så kul att få möjlighet att rida så många olika typer av hästar även om en egen hade varit kul det med. Om jag någonsin kommer skaffa en egen häst så vet jag iaf vad jag gillar och vad jag verkligen inte bör köpa