Konstaterade idag att en del går väldigt mycket snabbare i och med vårens ankomst.

Jag behöver inte lägga tid på att täcka varken Vicke eller Molly, slipper  mina egna termobyxor och dubbla jackor- en mycket smidigare påklädning helt enkelt.

Idag var det så varmt att jag kunde rida i bara långärmad tröja på utebanan och vi jobbade vidare med vårt sedvanliga traggel.

Vicke tyckte han skulle visa sig på styva linan och göra ettor när jag ville göra byten i vart fjärde och jag fick göra om linjen ur MSV B:5 (3 byten i vart fjärde på diagonalen) hur många gånger som helst innan det inte blev 4,1,1,1,4 och liknande oönskade kombinationer som man tyvärr inte får några bonuspoäng på när man tävlar 🙂 .

Nu väntar jag på att min ”hundraportioners” chili-con-carne ska bli färdig, jag gör alltid en jättegryta och ”höftar” alla ingredienser men det brukar bli bra.

Vår ute och….

...inne! Älskar det!

I morse var ursprungsplanen att åka till Olof och så blev det också- dock utan hans medverkan så att säga.

Han fick förhinder men jag valde att åka i alla fall; för att utnyttja hans speglar 🙂 .

Det tar ju bara ca 12 minuter att köra dit så egentligen är det ren lathet att jag inte har gjort det tidigare; samtidigt som jag gnäller över hur mycket jag saknar speglar…ja, ja….

Så idag passade jag på att både rida och titta och det såg helt ok ut!

För ovanlighetens skull hade jag idag sällskap när jag red ut på morgonen- det har aldrig hänt i detta stallet men nu har vi fått en ny inackordering som både är morgonpigg och vill ha sällskap 🙂 !

Eftersom det var så länge sedan jag red ut med någon hade jag hunnit glömma en egenhet Vicke har med sällskap- han vill gärna gå i baken på den andra hästen och helst inte ta täten.

När han är ensam går han fram överallt utan tvekan men med andra hästar kan man nästan få intrycket att han är lite försiktig för då är det ”i svansen”-position som gäller. Konstigt….

Turen var i alla fall skön och vädret fullständigt underbart- stallkamraten red i t-shirt och frusna jag vågade lämna termobyxorna i stallet.

När Vicke var utsläppt ägnade jag en stund åt att dels dammsuga min bil och dels smörja upp en del lädersaker som inte används och som vintern hade gått hårt åt med mögelangrepp som följd.

När jag ändå var igång körde jag och tvättade bilen och tömde den på diverse ”vinterattiraljer” som jag alltid har liggande i reserv (vantar, halsduk osv) och nu ska jag tvätta allt och lägga ner det i källaren.

Förhoppningsvis behövs inte varken termobyxor eller curlingkängor på ett tag….

I morse hade jag lilla Molly med mig till stallet och vi började ridningen med att skritta ut en kortare sträcka innan vi äntrade utebanan.

En intressant sak slog mig först efteråt- jag har nu ridit 2 pass på denna bana och Vicke har inte visat ett uns av sin spända sida någonstans.

Som jag har berättat flera gånger förut har han vissa platser där det är som förgjort att få honom att slappna av oavsett om jag har ridit där i flera år (!!!) och jag vet att en del tycker att sådant är ”trams” och ska ridas bort men jag är då inte människa till att lyckas.

Och ärligt talat tror jag inte att det är ”trams” för då hade det uppträtt mer frekvent och lite överallt men det gör det tack och lov inte.

Det handlar om ena kortsidan på ridhuset där han stod i 4 år och kan förklaras med att den består av uppstaplade storbalar med halm och diverse hindermaterial som flyttas så att det inte alltid ser likadant ut.

Om det är denna skillnad i utseende, att det kanske finns smådjur i halmen som Vicke hör men inte vi människor eller om det handlar om att alla sakerna ”stör” honom vet jag inte men jag vet att massor av hästar reagerar just där.

Samma med nuvarande ridhus- också en kortsida full av hindermaterial och dylikt och samma spändhet alltid, alltid. Tröttsamt.

Sedan gick det inte heller att rida på Olofs förra utebana om vattenspridaren stod där, avstängd eller ej- det har både Olof och jag erfarit. Eller…gick gjorde det väl om man ville sitta 2 meter ovanpå en häst som vägrade att gå…typ…

Så…för att komma till saken känns det väldigt bra att Vicke har utsett nuvarande utebana till ett ”safe place” trots att det rent OBJEKTIVT finns saker att glo på kring denna bana också 🙂 .

Jag överfölls för övrigt under början av ritten av ett riktigt ”moment”- en genuin glädjekänsla över hur underbart livet är.

Det tycker jag förvisso i princip alltid men just när det så där ”hugger tag” i en- det känner jag inte dagligen men gjorde det då.

Minns uteritterna med en stallkamrat för många, många år sedan- jag på Archie och hon på ponnyn Birk.

Det kunde vara just sådana ”moments” och jag brukade ropa till henne ”känn in känslan Lena”- det var känslan av 100 % lycka för mig 🙂 !