I morse hade jag lilla Molly med mig till stallet och vi började ridningen med att skritta ut en kortare sträcka innan vi äntrade utebanan.
En intressant sak slog mig först efteråt- jag har nu ridit 2 pass på denna bana och Vicke har inte visat ett uns av sin spända sida någonstans.
Som jag har berättat flera gånger förut har han vissa platser där det är som förgjort att få honom att slappna av oavsett om jag har ridit där i flera år (!!!) och jag vet att en del tycker att sådant är ”trams” och ska ridas bort men jag är då inte människa till att lyckas.
Och ärligt talat tror jag inte att det är ”trams” för då hade det uppträtt mer frekvent och lite överallt men det gör det tack och lov inte.
Det handlar om ena kortsidan på ridhuset där han stod i 4 år och kan förklaras med att den består av uppstaplade storbalar med halm och diverse hindermaterial som flyttas så att det inte alltid ser likadant ut.
Om det är denna skillnad i utseende, att det kanske finns smådjur i halmen som Vicke hör men inte vi människor eller om det handlar om att alla sakerna ”stör” honom vet jag inte men jag vet att massor av hästar reagerar just där.
Samma med nuvarande ridhus- också en kortsida full av hindermaterial och dylikt och samma spändhet alltid, alltid. Tröttsamt.
Sedan gick det inte heller att rida på Olofs förra utebana om vattenspridaren stod där, avstängd eller ej- det har både Olof och jag erfarit. Eller…gick gjorde det väl om man ville sitta 2 meter ovanpå en häst som vägrade att gå…typ…
Så…för att komma till saken känns det väldigt bra att Vicke har utsett nuvarande utebana till ett ”safe place” trots att det rent OBJEKTIVT finns saker att glo på kring denna bana också 🙂 .
Jag överfölls för övrigt under början av ritten av ett riktigt ”moment”- en genuin glädjekänsla över hur underbart livet är.
Det tycker jag förvisso i princip alltid men just när det så där ”hugger tag” i en- det känner jag inte dagligen men gjorde det då.
Minns uteritterna med en stallkamrat för många, många år sedan- jag på Archie och hon på ponnyn Birk.
Det kunde vara just sådana ”moments” och jag brukade ropa till henne ”känn in känslan Lena”- det var känslan av 100 % lycka för mig 🙂 !
