Förra veckans diskussioner kring ”vad som är värt att avla på” fick mig att fundera på en grej som jag tycker ibland förekommer i det sammanhanget; man lever på gamla meriter.

Som jag skrev i en kommentar då betyder en 3 eller 4-årings resultat från en visning inte ”allt” för mig- vare sig om jag skulle avla på hästen i framtiden eller köpa den för träning eller tävling.

En så ung hästs prestation under en given dag är så ”sårbar” och behöver inte alls reflektera varken hur hästen egentligen ÄR just då eller kommer att bli i framtiden.

Kommande hantering och ridning kan förändra sååååå mycket och även hästens egna förutsättningar och genetik.

Jag märkte ju tex en ENORM skillnad på Archie som 5-åring och när han blev äldre och fick större krav på sig.

Som unghäst var han dels otroligt vacker för en lekman (hans benställning tex lämnade en del att önska men för en ”amatör” var han jättefin att titta på vilket jag fick höra hur ofta som helst) och dels skördade han stora framgångar i lätt klass.

Men; så fort vi lämnade LB-stadiet började han ”säga upp sig”- då var det inte lika roligt att arbeta och definitivt inte inne på tävlingsbanan.

Höll man sig till de lättaste klasserna gick det fortfarande många år senare hur bra som helst, även när jag sålde honom som lektionshäst!

Så det där med att värdera det som har varit för mycket är definitivt inget för mig- jag vet hur fort en hästs prestationer kan ändras och det handlar inte bara om det som hände med Archie, det är liksom något som är allmänt känt.

Men ändå så ser man det ständigt i annonser tex; säljare som berättar vad hästen har presterat för 3 år sedan.

Jag ska inte säga ”who gives a shit” men nästan….framför allt om det handlar om hoppning.

Du kan för evigt sabba en hästs vilja att hoppa på några ridpass och då hjälper det inte vad den gjort x år tidigare- dom framgångarna kanske aldrig mer upprepas.

En dressyrhästs utbildning är svårare att ”förstöra” men VILJAN till arbete, som trots allt är hur värdefull som helst- den kan komma och gå beroende på en massa olika saker.

Så färska resultat är det som gäller för mig framför allt- det andra kan man absolut beakta men ska ändå tas med ganska många nypor salt.

På tal om en diskussion på ett hästforum kring att ge eller inte ge andra beröm vad gäller hästar och ridning har jag funderat på hur det är “i min värld”.

När jag tävlade hoppning för över 25 år sedan kunde jag hos vissa stallkamrater märka en missunnsamhet.

Det blev kanske för svårsmält att jag som extremt orutinerad hobbyryttare lyckades hitta en superbillig häst som visade sig vara något av det bussigaste man kunde finna om man ville tävla hoppning.

Visst skenade han mot allt man styrde emot i början men hans grundinställning var att han VILLE hoppa- en egenskap som knappt går att mäta i pengar men den är GULD!

Och för en del andra hästägare kändes det måhända för ”orättvist” när jag hade så fina framgångar med denna häst att det var svårt för dom att glädjas MED mig i framgång medan deras skadeglädje var svårare att dölja i motgång.

Men om vi ska blicka framåt tycker jag att jag numera mest upplever att ”folk” inte är rädda för att ge beröm, positiv feedback, vare sig det handlar om stallkamrater eller andra ryttare hos Olof varav en del är personer jag aldrig träffat förut.

Och det är så klart jättekul och en egoboost när fler än jag gillar min lilla häst.

Att vissas ord sedan väger tyngre än andras är kanske inte så konstigt; för mig är det långt viktigare vad tex Olof och olika dressyrdomare tycker om Vicke än någon random bloggläsare som bara har sett en stillbild på nätet.

Själv har jag aldrig haft problem med att ge andra beröm; jag ser liksom inte varför man skulle hålla inne med det?

Min prestation/ häst/ whatever ändras ju inte bara för att jag berömmer någon annan.

MEN; jag ljuger aldrig.

Jag vet att jag ibland har haft vänner och bekanta som har tyckt att man kan säga något snällt fast man inte menar det (=ljuga) bara för att göra någon annan glad men det är inte alls min grej.

Säger jag något positivt så menar jag det och försöker i annat fall att vara tyst (om jag tycker att något är fult/dåligt).

En gång för länge sedan kände jag mig tvingad att gå emot min princip om att aldrig ljuga och det var jättejobbigt.

Jag deltog i en sammankomst där alla skulle säga något positivt om de andra och när det kom till EN specifik person kunde jag på fullt allvar inte komma på något ärligt i stunden utan lyckades hitta på en nödlögn.

Jag kunde bara inte med att göra så mot någon annan men det kändes inte heller ok att ljuga…

Hur upplever ni det här med att ge och få beröm? Får ni ofta beröm? Aldrig? Ger ni beröm?