Har på senare tid läst lite diskussioner på nätet där åsikten om att en del hästar ”tävlas sönder” framförs.

Man menar att en del ryttare saknar omdöme nog att matcha sin tävlingspartner på ett klokt sätt vilket påverkar hälsa och hållbarhet.

I dessa diskussioner har frågan om att centralt (via Ridsportförbundet) på något sätt begränsa hur ofta/ mycket man FÅR tävla väckts- en intressant tanke tycker jag.

I sak skulle jag inte tycka att detta är negativt, tvärtom men tyvärr tror jag att hästars välbefinnande, hälsa osv långt mer påverkas av vad som sker på hemmaplan där ”ingen” ser än på tävling där man trots allt har ganska många ögon på sig.

Även om det förekommer både olämpliga bestraffningar på tävling, utrustning som skadar hästen (för hårt dragna nosgrimmor och skarpa sporrar tex) och ryttare som rider/ hoppar fram ”för mycket/länge” så menar jag att det förkommer ÄNNU mer galenskap hemma på den egna anläggningen och antingen är man ensam (inga vittnen) eller så ser/ tycker omgivningen en massa utan att våga/vilja lägga sig i.

Jag har i alla fall sett allt möjligt och detta hos både proffs och amatörer så att säga och nej, jag säger inte heller alltid till.

Direkt djurplågeri skulle jag inte tolerera men om någon enligt MIN uppfattning rider för lite, för mycket, på underlag som jag själv aldrig skulle rida på, tränar för någon som jag tycker kass osv- tja…..vem är jag att döma och lägga mig i?

Jag kan FÖRSÖKA att framföra mina åsikter om det känns som läge för det eller på direkt fråga men min erfarenhet är att ryttare/ hästägare sällan är så himla mottagliga för sådant som kan upplevas som ifrågasättande/ kritik även om det handlar om hästens väl och ve.

Så en begränsning i hur ofta man får tävla- absolut men hur man ska komma till rätta med vad en del gör bakom ”stängda dörrar” hemma är en svårare nöt att knäcka…..

I november 2015 la jag upp ett klipp på Facebook varifrån även bilden ovan härrör sig.

Klippet förställde Vickes piaffembryon och jag glömmer aldrig hur glad jag blev när Kerstin André, en av Sveriges duktigaste tränare, kommenterade något i stil med ”det ser jättefint ut”.

Det ska sägas att jag inte ”känner” Kerstin mer än att jag har sett henne på X tävlingar och möjligen i några andra hästsammanhang så vi har liksom ingen relation på något vis.

Ändå valde hon att kommentera och verkligen glädja mig trots att det knappast var Grand Prix-piaff jag visade upp!

För en tid sedan visade en annan person upp ett klipp på nätet och skrev något i stil med ”några försök till tramp”.

Hur jag än tittade kunde jag inte se dessa ”tramp” och hade jag varit elak kunde jag har skrivit ”har du inte lagt upp fel film” för ärligt talat var det en av mina första misstankar innan jag med mycket välvilliga ögon kunde se 1-2 steg som man ens skulle kunna kalla för väldigt svagt försök till tramp.

Men jag kommenterade ”så klart” inget alls och jag hoppas ni förstår vart jag vill komma med detta inlägg.

För övrigt påstår jag inte att jag är perfekt; mina fingrar slinter också och jag har också skrivit dumma saker på nätet men jag FÖRSÖKER att vara tyst om jag inte ombetts att säga min åsikt och om jag inte har något snällt att skriva.