Snacka om höstkänsla när jag körde till Olof i morse.
Beckmörkt, piskande regn, blåst, löv som låg i stora sjok lite varstans och min bil som plöjde genom enorma vattenpölar.
Jag var väldigt tacksam över min resvana häst som är van vid alla möjliga miljöer för jag fick knappt upp ridhusdörren i blåsten och såg ingenting när jag stunden innan tränsade i transporten.
Passet blev i alla fall bra och vi fokuserade på galoppen och att Vicke skulle vara ordentligt undersatt i densamma.
Olof hjälpte till med en longeringspisk från marken och Vicke tog det på helt rätt sätt, dvs tog i med bakbenen.
Minns för några år sedan då sådan ”mark-hjälp” kunde rendera en häst som kastade sig bort från volten som jag ville rida på och sprang iväg helt okontrollerat ut på spåret.
Jag drog i tyglarna tills armarna var helt möra och Vicke sa ”nix, pix…jag vill inte galoppera i närheten av den där mannen”. Those were the days….
