Jag inledde morgonen med att skritta bort till ridhuset där Vicke och jag fortsatte vårt filande på skolor, bakdelsvändningar och annat.
Efter passet var det dags för ett annat filade 🙂 , min kära hovslagare kom för att sko om Vicke.
Jag vet inte om jag har nämnt det men de kilskor i aluminium jag hade tidigare är sedan ganska många månader utbytta mot vanliga skor (fast i samma metall).
Kilskorna hade Vicke för att bygga upp trakterna men dessa är numera med hans mått mätt helt ok och hovarna har över huvud taget ”utvecklats” mycket positivt sedan ganska lång tid tillbaka.
Jag är kanske tjatig som sjunger hovslagarens lov så mycket men har man haft en häst med sko/hovproblem så vet man hur jobbigt det kan vara.
Nu vet jag många hästar som haft långt större besvär av sina hovar men för mig räckte det när det en period var så att Vickes skor började kännas lösa efter 3-4 veckor för att hornet sprack/ bröts av. Då sprang jag och ”klämde” på skorna varje dag och bad en bön att de skulle sitta kvar skoperioden ut (vilket de alltid gjorde) och det var ganska mentalt stressande.
Jag känner ju också till hästar där hornet skadats så mycket att hovslagaren till slut inte haft något att fästa skorna/ sömmarna i utan fått limma på skorna eller låta hästen gå utan skor- ett mardrömsscenario för min sulömma häst.
Vicke är min första häst med sämre hovar- alla hans föregångare hade fötter som aldrig vållade några bekymmer och då reflekterade jag av naturliga orsaker aldrig över saker som hade med skoning att göra.
Då vågade jag också låta ”vem som helst” slå på de enstaka tappskor som förekom men med Vicke är jag mycket mer noga.
