Som så ofta på tisdagarna var Vicke och jag hos Nina och tränade och idag red hon också en stund.
Jag kunde konstatera att det såg väldigt bra och trevligt ut, galoppen är bärigare, skolorna och piruetterna mer som de ”ska” se ut.
Nina och jag diskuterade det här med skillnaden mellan träning och tävling; det finns ju alla möjliga varianter hos olika ekipage/ hästar.
Det finns hästar som går nästan exakt likadant på träning/ framridning som inne på tävlingsbanan (inte sååå vanligt), hästar som ”lyfter sig i håret” när de äntrar banan, de som ”tackar för sig” och lägger av helt och flera andra variationer av ovanstående.
Jag har bara tävlat en häst som ibland gick bättre på tävlingsbanan än på framridningen/ hemma; det var en häst jag lånade för över 6 år sedan precis innan jag köpte Vicke.
Det var en otroligt härlig känsla och Zack som hästen kallades var dessutom helt suverän i all hantering så det var verkligen behändigt kan man säga.
Vicke tappar tyvärr en hel del på tävlingsbanan och det har varit mycket olika anledningar till detta genom åren. Bjudningen kan fortfarande vara ett problem och han har framför allt tidigare glott på allt möjligt och ”förstört” en hel del linjer och rörelser pga detta.
Givetvis handlar mycket om min egen otillräckliga skicklighet att parera allt detta men ska jag skylla ifrån mig liiite så är Vicke både fin att rida i största allmänhet men också en mästare på att hitta hur många sätt som helst att undandra sig 100% korrekt arbete.
Nöjer man sig med ”good enough” går han som ett urverk men detta räcker inte på den nivån där vi är nu (i lätt klass hade vi klarat oss långt bättre men det är ju inte det jag vill) och hans olika sätta att smita är som sagt oändliga.
Det kan vara att gå i ”fel form”, tappa tempo, släppa bakbenen, åla sig, glo på saker, inte ta tillräckligt stöd (släppa kontakten), lägga huvudet på sned….ja, hans trixande kräver enormt mycket parerande och jobb från ryttaren och det är än så länge för stor skillnad mellan det vi visar på träning och tävling.
Så är det ju för många ekipage så vi är långt ifrån ensamma och jag är i dagsläget nöjd med att i alla fall ha identifierat problemen.
Nu ska jag ”bara” rida ännu bättre på träning! Och jag tror att det viktigaste just nu är att få Vicke ännu mer framme för skänklarna, det ska inte bara kännas ”ok” utan vara mycket bättre reaktion och effekt när jag lägger på benen.
Skönt är att Nina både ser samma saker som jag känner och förstår hur svårt det är även om Vicke är så himla snäll och positiv på många, många vis.
Haha Vicke…
Jag tittade på fyraåringarnas final i Breeders och där var ett sto som för övrigt var jättefin men som just hade ett litet knep för att slippa undan – nämligen att köra upp huvudet snett framåt som en älg.
Jag tyckte mycket om den hästen, den verkade smart.
Och jag tycker mycket om min lilla gosse 🙂 !
De flesta hästar har några eller många sätt att undkomma arbete så Vicke är knappast unik även om det kräver sin ryttare.
Får du nån gång hjälp på tävling?
Det kan göra en otrolig skillnad att få hjälp på framridningen eller att undervisaren ser live vad som händer på banan, så att man kan ändra vad som krävs för att få prestationen när den räknas?
Självklart är det viktigt att träna vidare som vanligt och ju oftare det känns bättre hemma ju lättare är det att rida bra på tävling. Men du har ju så mycket tävlingserfarenhet så kanske är det små knep som ska till, som är specifika för tävling för att kunna höja procenten?
Klok input.
Jag tycker redan att jag vet ”vad som händer på banan”- i dagsläget framför allt att Vicke inte lyssnar tillräckligt bra på skänklarna i traven och att han blir spänd och därför galopperar med sämre kvalité än hemma. Om det händer på träning (bristande bjudning/ effekt av skänklarna) kan jag hjälpa till lite med ett spö men det finns ju inte inne på tävlingsbanan.
Så det är främst effekten av skänklarna som måste förbättras- på träning fungerar det oftast utmärkt även utan spö och jag rider tom utan sporrar men i skarpt läge stänger Vicke av och kan också som en extra ”piff” låtsas spänd/ tittig för sådant jag betraktar som rent trams och som han liksom inte ”borde” bry sig om.
Nina följer aldrig med på tävlingar nej och det skulle jag aldrig begära av henne heller.
Min man filmar ibland och jag har visat henne filmer.
Men som sagt tror jag inte att problemet är att veta VAD som händer utan HUR man ska knäcka nöten i skarpt läge utan spö, med begränsad tid inne på banan osv.
Men jag är övertygad om att det kommer att bli bättre på tävling ju bättre det är på hemmaplan och det är ju främst där jag har möjlighet att förbättra våra svagheter.
Tittigheten har blivit mycket bättre över tid och det hjälper mycket.
Min gamling var rätt svår att tävla, kunde vara fantastisk på framridningen men så fort vi kom innanför staketet så blev hon lång, seg och ojämn. Var helt hopplöst att rädda upp det. Min nya pålle tänder ofta till rätt bra så fort hon kommer innanför staketen, hon blir inte dum men kan ibland titta lite men går ändå snällt för att jag ber om det. Energin är bra att ha inne på banan, gäller bara att kunna hantera den men det blir bättre och bättre. Det som kan vara lite svårt är att saker som annars funkar väldigt bra bli lite svåra pga taggad häst, t ex stå stilla i halten eller att baken kommer före i skänkelvikningarna, detta är dock småsaker som blir bättre och bättre för varje gång. Jag tycker om att hon tänder till och får extra energi, mkt lättare att bromsa än att driva.
Instämmer! Hade hellre bromsat än drivit om jag fick välja 🙂 !