Vi hade en diskussion i ett annat forum på nätet som handlade om att det ibland kan se ut på ett sätt för domare/ tränare/ omgivning medan man som ryttare har en helt annan känsla.
Jag kan relatera massor till detta på tävling där min känsla ibland har varit väldigt långt ifrån den känsla jag har när jag tränar; ensam eller för tränare.
Och så klart är det inte alltid den egna känslan som är ”rätt”; ju mer oerfaren man är desto mer kan man luras men jag vill ändå påstå att det är väldigt viktigt vad man känner, oaktat hur det ser ut.
Eller, så är det för mig i alla fall och jag ska försöka förklara vad jag menar:
Vicke kan som nämnts ha en stor skillnad i hur han känns på träning vs tävling. Ibland har han inne på en tävlingsbana känts verkligen gräsligt seg, så där så att jag nästan tror att vi står stilla i traven typ. Noll reaktion för skänklarna.
Jag kan efteråt SE på både film och av domarkritik att det inte alls SER så segt ut som det känns, inte så att det heller ser ut som att hästen rusar runt men ganska ok.
Här väljer jag utan tvekan att lita på känslan för jag VET hur hästen känns på träning (=annorlunda, mer framåt och mer lyssnande på skänklarna utan att tränaren hävdar att jag rider hetsigt/ för fort) och jag vill inte acceptera en upplevd känsla av att hästen inte respekterar mina skänklar på banan oaktat hur det ser ut för omgivningen.
Man kan maskera en hel del när man rider men det blir för mig inte mer rätt för att det inte alltid syns och jag tror också att denna form av ”falskridning” kommer ikapp en förr eller senare eftersom hästen inte svarar ärligt.
