En orättvis hästvärld

Jag har genom åren i flera inlägg berättat om min härliga vän Marlene med hästen Leon, Vickes gamla BFF.

Marlene är förlamad från armhålorna och neråt efter en ridolycka för många år sedan men hon rider ändå, älskar hästar i allmänhet och sin egen Leon i synnerhet med en kraft jag sällan skådat.

Hon vill gärna komma ut och tävla några gånger om året men har över tid nekats dispens att ställa upp i ”riktiga” tävlingar för pararyttare eftersom hennes sadel räknas som ett otillåtet hjälpmedel.

Marlene sitter alltså fastspänd i sadeln och om det ”fuskiga” eller ej gentemot andra medtävlare i detta låter jag vara osagt även om man säkert fattar även risken med det= går hästen omkull är det bye bye Marlene rent krasst.

Nej, vad jag vänder mig emot är att Marlene vissa år fått dispens att tävla, andra år inte.

Hästen är densamma, sadeln likaså och så även klasserna Marlene vill tävla (lätta klasser så det handlar inte om att sno någons OS-plats precis).

Nedan kan ni själva läsa hennes inlägg på Facebook och kanske försöka påverka på något vis om ni vet råd?

Det här är inget kul inlägg. Genom åren har jag inte använt sociala medier för den kamp jag drivit flera år för att ge mig rätten att få ta del av en värld och vara med på samma villkor som alla andra. Men nu är det för mycket.

Jag och Leon får helt enkelt inte ses som ett ekipage och starta dressyr, eller paradressyr, enligt Svenska Ridsportförbundet ånyo avslag för dispens 2020. Sedan 2014, när jag började söka dispens för att starta med min sadel som nödvändigt hjälpmedel ( eller trillar jag av hästen) har ibland jag beviljats, eller inte beviljats dispens. Avslagen har vilat på lite olika argument, men oftast att sadeln inte är godkänd internationellt. Eller att vi har ”osportsliga fördelar”. Gentemot vem? Och på samma underlag har vi också beviljats dispens. Så här kan det bara inte längre hålla på. Det liknar en fars!

Ingen som nekar mig dispens har nånsin tagit kontakt för att hjälpa mig lösa det hela på ett positivt sätt, eller verkar vara intresserade i att faktiskt förstå var som händer när man blir helt förlamad från armhålorna, och varför jag behöver den support jag behöver.
Applådera för att jag faktiskt kan fortsätta med att rida – knuffa inte bort mig!

Det gör mig så ledsen. Den ”inkluderande paravärlden” är helt tyst. Jag trodde Sverige behövde fler pararyttare. Men inte alla får vara med.

Det gör mig också lika ledsen att Svenska ridsportförbundet genom sina beslut agerar mot mig på ett sätt som gör det svårt att kunna fortsätta vara ideellt aktiv. Jag hade så gärna fortsatt bidra till sporten jag älskar. Men hur kan jag sitta och prata om att ” alla skall kunna tävla” när jag själv är utesluten?

Det finns såklart även bra och engagerade personer inom förbundet, som genom åren stöttat, försökt få fram ärendet, pushat. Men det är inte de som suttit på beslutsmandaten.

Leon är 19 år i år. Ta i trä – han är gladare och friskare än nånsin – och vi vill fortsätta komma ut lite på skånska klubbarna som vi kunnat göra – då och då, beroende på dispens. Jag har alltid blivit så bra bemött när vi är ute. Och har väldigt svårt förklara varför jag ibland får vara med, och ibland inte.
Nu prövar jag bestrida hanteringsordningen en gång till.

För jag och Leon, vi är ju desamma hela tiden. Jag har världens bästa Leonkung. Och vi vill ju bara vara med.