Läser denna artikel och tycker den är spot on!
Det är måhända inte politiskt korrekt att erkänna det men jag tycker många gånger att det låter töntigt och krystat/ tillgjort att säga ”en” i stället för ”man”, i alla fall om det inte är dialektalt och/ eller det känns naturligt för en själv.
Jag hade tex en arbetskamrat som väldigt naturligt sa ”en” alltid; det var inget hon behövde tänka på och liksom förbereda vilket jag definitivt hade behövt göra.
Sedan tänker jag aldrig på könet man om jag säger eller skriver ”man känner sig snyggare om man har rakat benen” 🙂 eller i något annat sammanhang heller för den delen. Det är bara ett ord, inget statement gällande kön.
Har ni förresten tänkt på hur många namn som faktiskt betyder något? Björn, Sten, Lo, Linda, Bo, Stig, Knut, Axel, Klara, Maj…..det finns hur många som helst.
Och det är ju samma där; jag tänker inte på djuret Björn eller…..ja, ni fattar…när jag hör att någon heter samma sak som något som kan ha flera olika betydelser.
