Nyligen diskuterade vi här på bloggen skillnaden mellan man och en och denna artikel tycker jag är 100 % spot on för mig i alla fall!

Efter en massa välbehövligt regn i natt (halleluja) såg min bana ut så här:

Blev ett bra pass där och sedan det jag nog tycker är den bästa stunden på dagen:

När hästarna äter sin lunch och jag har alla stallsysslor och ridningen avklarad.

Gjorde ett litet ”tillits-test” på Baltazar medan han åt sin lunch; jag passade på att borsta honom.

Han började med att gå iväg några steg (det hade Vicke också mycket väl kunnat göra om han inte hade haft mat som lockade mer) men kom tillbaka och lät mig borsta medan han åt.

Så här lurvig var B den 22 maj förresten:

Och så här bra har han fällt av tills nu:

Såg detta tips för att bli av med lite gödsel på Facebook!

Mina hagar ligger mycket nära diverse vandringsstråk (Skåneleden) så kanske kunde jag sätta ut några säckar som förbipasserande kunde stoppa i sina bilar 🙂 ?

Ju mindre som hamnar på min gödselstack desto bättre är det för mig men frågan är hur mycket jag orkar engagera mig ens OM det finns något intresse (lär ju vara väldigt säsongsbetonat oavsett).

Ni med eget stall; har ni ”folk” som vill ha er gödsel på detta vis och gratis?

Att flytta som vi har gjort och ha hästarna hemma har tveklöst medför en massa förändringar för framför allt min del och som jag skrev nyligen så har jag nu MASSOR som jag saknat i de olika stallen jag stått i över tid (allt har så klart inte saknats överallt men det har alltid varit ”något”):

* gräshage

* stor hage

* möjlighet att ha hästen ensam eller ihop med annan

* långa hagtider

* möjlighet att ge stråfoder i hagen

* själv bestämma när hästarna ska tas in och ut

* själv bestämma vilket strö jag vill använda

* ha varmvatten i stallet och kunna duscha hästen i varmvatten

* kunna ha hunden i stallet

* harva när jag vill

* ha tillgång till både ridhus, utebana och fantastiska uteridningsmöjligheter

* möjlighet att klättra i kuperad terräng

Ja, listan skulle faktiskt kunna göras ännu längre för som jag har påtalat många gånger; det perfekta stallet existerar enligt mig inte.

Om inte annat så är det möjligt att det faktiskt existerar men på ett tok för långt avstånd och/ eller till en på tok för hög kostnad.

Jag tycker ändå att alla stall jag stått i haft vissa eller många fördelar (annars hade jag ju inte flyttat dit till att börja med) men att tex inte få ha med sig hunden, att inte få lägga ut stråfoder i en grushage, att hästarna tas in ”för tidigt” eller att uteridningsmöjligheterna är väldigt begränsade; ja det har varit sådant som ändå stört genom åren tillsammans med annat beroende på stall.

Men är då allt med det nya boendet heeeelt underbart?

Nej, ”så klart” inte även om just stall/ ridbiten för närvarande är suverän.

Men det finns enstaka negativa saker med hur vi bor nu och det återstår att se hur mycket sådant kommer att störa en framöver. Antingen vänjer man sig eller så retar man sig bara mer och mer eller så sker en förändring så att det som stör inte längre stör så att säga.

Att jag har fått länge resväg till jobbet visste jag på förhand liksom att man oundvikligen är mer bunden när man har hästarna hemma så detta är inga överraskningar.

Internet fungerar myyyyycket sämre här än i Staffanstorp där vi hade fiber och för någon som lever i symbios med sin telefon och IPad är det ett stort minus. Det finns planer på fiber även här så det kan absolut ändras.

Vi har också egen brunn och vågar innan tagna vattenprover återkommer inte dricka vattnet så just nu köper vi allt dricksvatten men jag skulle gissa att detta kommer att ändras.

En sak som stör mest Henrik är fasanen vi har runt trädgården som gör gräsliga läten tidiga morgnar, en inte så önskvärd väckarklocka kan jag säga!

Det otroliga är att även jag och min fd man hade en sådan skrikande fasan i VÅR trädgård för tusen år sedan och jag minns banne mig inte hur eller efter hur lång tid han försvann 🙂 !

På tal om fåglar har vi numera fågelskit ”överallt”; fönsterna får nya ”klickar” heeeela tiden, liksom….tja…det mesta (mina gummistövlar som jag lämnade utanför entrén härom dagen tex). Inte så kul för någon som gillar att ha det rent och fräscht!

Att vi numera bara har en toalett och att den dessutom finns på nedervåningen medan vårt sovrum är på ovanvåningen är ett större minus än jag hade förväntat mig.

Att stappla ner för en trappa i yrvaket tillstånd är liiiite olägligt och kommer säkert att bli ännu mer besvärligt ju äldre vi blir.

Alla dovhjortar som är ”överallt och ingenstans” KAN säkert också upplevas som ett stort problem framöver.

De har, ta i trä, inte rivit mina staket ÄN men jag gissar att det kommer att ske mer eller mindre frekvent och att Molly ska börja jaga någon av dom om vi missar att ha koll är inte helt osannolikt.

Ja, så här ser det ut just nu och som sagt är det inte alls säkert att det ser likadant ut om x tid eller att jag då känner som jag gör nu.

Jag tror ändå att jag kan tala för alla, både människor och djur att vi är väldigt, väldigt nöjda (om någon trodde något annat) !

Min ”lilla” ponny Baltazar känns som ett lite säreget djur eller i vart fall en individ med en hel del integritet. Ingen häst man liksom bara kastar sig över sin storlek och ålder till trots….

Jag visste redan innan köpet att han kunde vara lite ”spooky” vid ridning och därför ingen ”nybörjarhäst” och fick också veta att han kan vara lite knepig att ta/ fånga i hagen om han är på det humöret men att en spann eller lite godis alltid löser problemet.

Jag är egentligen definitivt ingen ”godis-person” på det där viset som vissa häst och hundägare som alltid har något gott i fickorna och gärna delarna ut godsaker men jag bestämde mig direkt med Baltazar att inte ens försöka ta honom utan spann/ godis för att inte riskera att hamna på kant med honom innan han ens lärt känna mig.

Så den första veckan var jag helt ok med att han stod ganska långt ifrån grinden vid intaget; jag fick gå och hämta honom och det var inga problem när han såg spannen 🙂 . Men man liksom anade en grundläggande skygghet och några gånger när jag ville klappa honom så vände han demonstrativt på klacken och gick iväg.

Jag valde att ligga lågt och liksom inte tränga mig på; jag har ingen brådska med detta djur på något vis utan är egentligen endast ute efter att han ska fungera som sällskap till Vicke. Vill han inte kela får han slippa typ….

Efter den första veckan började jag märka att den lilla lurvisen blev mer och mer uppmärksam vid intaget; han kom närmare och närmare grinden och jag behövde inte gå lika långt för att hämta honom (Vicke kommer alltid fram och står i givakt ha ha).

De senaste dagarna har jag struntat i spannen och kunnat ta Baltazar ändå och igår hände något som gjorde mig alldeles varm om hjärtat:

Båda hästarna var för ovanlighetens skull ganska långt ifrån sina grindar (i alla fall Vicke står gärna nära när det börjar närma sig ”intagsdags”) men när de såg mig kom först Vicke lufsande som han alltid gör och därefter ser jag hur även lille Baltis kommer tultande i någon slags ”tralopp” och liksom skyndar sig…”glöm inte mig…jag kommer också”!

Jag tror att gossen har landat rätt bra nu; kanske har han tagit ett snack med Vickster som har informerat honom om att ”hon är rätt så ok den där människan som ibland gör lite konstiga saker…och du behöver inte ens bli riden så slappna av grabben….”?

Vem vet 🙂 …..