Seeeeega hästar- ett vanligt ridproblem

Jag skrattar varje gång jag ser bilden ovan, även om den egentligen visar på ett mycket tråkigt ”ridproblem” så är den så jäkla ”spot on”- i alla fall har jag känt mig som Bart ibland 🙂 🙂 🙂 !

Att en del hästar såsar sig fram genom livet kan enligt mig bero både på att detta är deras ”ursprungskynne” så att säga och/ eller att ryttaren har skapat/ befäst detta.

Jag anser att hästar främst använder 2 tekniker för att undandra sig arbete om vi ska prata ytterligheter och generalisera; antingen försöker de springa ifrån arbetet eller så tappar de bjudning och börjar gå långsammare än önskvärt.

I mitt eget fall med Vicke just nu har min ridning orsakat att han inte längre är tillräckligt vaken för ”signalsystemet” skänklarna och detta har blivit pinsamt tydligt på tävling där man så klart inte får rida med spö.

Och jag har, tyvärr ”för sent”, insett att jag borde ha ridit långt mindre med spö än vad jag har gjort i alla år.

Just min häst har svarat otroligt bra för spöhjälp och jag har just därför använt mig att detta som förstärkning i stället för att se till att det är skänklarnas signaler som respekteras.

Som jag har berättat tidigare är det absolut inte så att jag har suttit och ”småpiskat” Vicke konstant, inte heller ”rappat upp” honom rejält någonsin- det har räckt att ha piskan i handen och toucha hästen mycket lätt vid behov.

Nu är det slut med spöhjälpen helt och hållet och när jag la bort den blev det uppenbart att jag måste få mycket bättre effekt av mina skänklar och det är detta vi arbetar med just nu.

Jag har tyvärr också ridit med ”klämmiga” ben i stället för att låta benen ”leva” och det säger nästan sig självt att detta är att bädda för att hästen till slut blir avtrubbad, särskilt när kraven stegras.

Få hästar tänker att det är roligare att jobba ju mer ansträngande det är utan de söker kryphål och att tappa bjudning är en för hästen utmärkt way out.

Hur uppnår man då en större vakenhet för skänklarna?

Ja, detta kan man så klart lyckas med på olika vis och olika lätt beroende på hästens kynne.

Man kan rida mer varierat, rida massa övergångar- det är de vanligaste råden.

I Vickes fall är det så tydligt att det beror på MIN ridning; så fort Nina sitter upp är det en helt annan energi i hästen fast hon synbart inte gör så mycket annorlunda mot mig.

Hon rider utan spö, hon sitter inte och smackar, jagar eller på några vis är dum mot Vicke och hon har en kroppsbyggnad lik min, hon är således inte tex mycket längre, lättare, tyngre eller whatever.

MEN hennes skänklar är mer ettriga och hon är snabbare på att korrigera när hon märker att hästen inte är med henne. Hon kräver också snabbare och större reaktioner ”fram och tillbaka”- det får inte ta hur många steg som helst innan hon får önskvärd reaktion och hästen ska också svara ”ordentligt” och inte bara lite halvhjärtat.

Nina varnar för att bara jaga en häst som inte går fram; det hjälper måhända om man inte bryr sig om samling och att ha hästen ”på bakbenen” men vill man att bakbenen ska skjuta ifrån kan man inte bara jaga, det hamnar ingen häst på bakbenen av, snarare mer eller mindre i framvikt.

Detta problem som jag har beskrivit ovan tycker jag själv är väldigt, väldigt vanligt- inte bara på tävling utan även hemma.

Jag ser ofta hästar som masar sig fram men alla ryttare bryr sig inte, en del bryr sig men lyckas inte åtgärda det och så finns det de som lyckas.

Jag jobbar nu för att komma tillbaka till den sistnämnda kategorin!