I många diskussioner där hästfolk skriver ”nämn något du inte skulle klara sig utan” hade jag utan tvekan tagit upp ”glansspray”- kanske inte som det absolut mest nödvändiga i mitt ridliv (jag tror att klippmaskinen hade kommit på första plats ha ha) men absolut som något jag använder regelbundet sedan jag blev hästägare typ.

Jag trodde i min enfald att alla uppskattar denna magiska vätska som förhindrar att svansen känns tovig, är svårutredd och förhindrar att man drar loss hur mycket tagel som helst men icke.

Så här tycker en hästägare som frågar efter råd på nätet om hur man får bort sprayen ur svansen:

”En tjej som borstade min häst igår, hade i en hel del pälsglans. Jag klarar inte av när taglet är så glidit, så vill ha ur det då känslan blir så äcklig enligt mig”!

För ett tag sedan råkade jag på några tidigare stallkamrater efter att inte ha träffat dom på flera år och som vanligt slogs jag av hur liten världen är och hur man aldrig kan veta när folk man haft olika samrören med plötsligt kan dyka upp ”som gubben i lådan”, på gott och ont.

I Skåne, eller i alla fall i min värld är detta så vanligt förekommande att man nästan kan tro att alla hästmänniskor känner varandra för jag råkar ständigt ut för det.

I alla fall hade vi en trevlig pratstund och kom att prata om en sak som jag också har upplevt ibland; hur någon annans upplevelse på ett väldigt bra sätt kan både klargöra och fungera ”tröstande” när man vid något tillfälle blir osäker på sin egen roll i vissa sammanhang/ händelser.

Ni har säkert också upplevt det; att man ifrågasätter sitt eget handlade, sina uttalanden osv och blir osäker eller får en dålig känsla.

Då är det så otroligt skönt att få höra att andra människor varit med om exakt samma sak, upplevt en person på ett nästan kusligt identiskt vis osv.

I mitt fall har det i alla fall varit väldigt befriande att liksom få bekräftat att det jag kände/ tänkte/ gjorde faktiskt var rätt/ klokt och att det var den andra personen som helt felaktigt fick mig att må dåligt och helt felaktigt fick mig att känna en skuld som jag inte borde ha gjort.

Med detta sagt är det viktigt att påminna sig om att det många gånger är bra att diskutera saker med andra även om man kanske tycker att det är jobbigt eller pinsamt i stället för att grubbla i sin ensamhet och få för sig en massa saker som kanske inte alls stämmer.

Om jag ska gissa så är inte kommersen överväldigande men man måste ju bara gilla sådana här initiativ 👍!

Sedan vi flyttade till Ryhus har vi ägnat tid åt allehanda mindre projekt varav ett har varit att fylla igen diverse ojämnheter i marken i trädgården och nedanför stallet.

En del ”hålor” har orsakats av dovhjortar gissar jag; vi hade säkert 10 små men djupa hål i trädgården som efter deras hovar.

Ett mycket större hål blev kvar när vi tog bort en damm på baksidan av trädgården, även detta är igenfyllt med jord och gräsfrön har såtts i.

Eftersom huset genomgick en omfattande renovering innan inflytt ägde också diverse kabeldragningar rum utanför och när dessa var avslutade var marken rejält ”spårig” även efter dessa.

Gödselstacken blev tömd mitt i den värsta lerperioden i våras och även om jag inte såg hur det gick till (det ombesörjdes av de som bodde här tidigare) så såg jag de enormt djupa traktorspåren som blev kvar och som också behövde jämnas ut.

Nu är det mesta slätt och snyggt igen men ett projekt återstår och det är några oförklarliga och djupa, nästan gravliknande hål mellan stallet och hagarna.

På bilden ovan ser ni det största hålet som jag har börjat fylla igen med diverse ogräs, smågrenar, löv och annat som jag krattar ihop då och då.

Detta kommer så klart att förmultna och sjunka ihop i hålet, det förstår jag, men innan jag köper jord tänkte jag passa på och använda hålen till denna form av trädgårdsavfalls-dumpning. När bilden togs har jag redan tömt rätt många (minst 10) skottkärror i hålet och det kan säkert behövas lika många till.

Målet är att ha fått en slät yta till våren så att det blir lättare att klippa hela området och så att hästarna kan gå där utan att trampa ner i hålen om jag väljer att göra likartade provisoriska hagar som jag gjorde i år.

Det är lustigt det där….ganska ofta är det så i mitt liv att det jag oroar mig mycket över antingen inte ens blir av eller så blir det inte så ”farligt” som jag inbillat mig i förväg.

Så har det än så länge visat sig med ”vem ska passa hästarna när vi reser bort” som varit det största ”minuset” jag kunde se innan vi flyttade till Ryhus.

Ja, som vi alla vet har jag ju inte precis behövt grunna vidare på detta just nu eftersom Coronan har hjälpt mig fullständigt vad gäller beslut om att resa 🙁 ! Det enda positiva med den skiten kan jag säga.

Men någon gång ska vi förhoppningsvis kunna/ våga resa igen och under tiden försöker jag att knyta kontakter som kan vara till nytta vid en eventuell resa.

Jag vill att hästarna ska stå kvar hemma och gå i sina vanliga hagar på de tider de är vana och när man bor så här ”off” är det lättare sagt än gjort att hitta någon pålitlig person i den närmaste kretsen.

De vänner och bekanta jag har bor antingen för långt bort för ett regelbundet commitment eller så är de inte det minsta hästvana.

Det är också svårt att många månader i förväg säkert veta om X eller Y kan ställa upp ett exakt datum och en hel vecka- saker kan ju hinna ändras och då står vi där….

Som en sorts plan B har jag hittat några hästpassningsalternativ som tex detta, jag känner förvisso inte till företaget/ personen alls men det kan jag hinna kolla upp om det skulle bli aktuellt.

Det finns förvånansvärt få företag som erbjuder hästpassning om man jämför med hur många hästklippare/ tränare och gud vet vad allt möjligt annat hästrelaterat som florerar och min gissning är att det beror på kostnaden, dvs att det kostar så pass mycket att få hästägare är villiga att betala?