En vän beklagade sig igår över att leran har intagit hennes hästs hage och så brukar det ju tyvärr vara denna tiden på året.
Det underlättar oftast men inte alltid om hagen är hyfsat ”stor” ( ett relativt begrepp, jag vet) men jag har även sett enorma ytor där hästarna ändå haft lera…bokstavligen upp över kotorna.
Antalet hästar per hage påverkar också samt tveklöst deras rörelsemönster.
Jag märker skillnad på mina hagar så tillvida att B dels väger mindre men framför allt nästan aldrig hänger vid ingången som oftast är det mest skadade området i en hage.
Vicke har tack och lov nästan slutat att stå vid ingången han också men det lilla han gör det påverkar ändå massor. En så liten ”plätt” blir upptrampad på timmar.
Men absolut har jag förskonats från den värsta leran än så länge; se själva:
Så här ser 90% av mina hagar ut medan övriga max 10% ser ut så här:
Här är ytan så kopiöst slipprig att detta tillsammans med att det sluttar lite gör att jag känner att det bara är en tidsfråga innan jag drattar på ändan; jag har redan varit på väg flera gånger!
Ridbanan ser ut så här (alla bilder är tagna för någon timme sedan) ; oanvändbar enligt mig.
På tal om ridbanor var jag idag i Granelundshallen och tränade för Nina och den banan är så långt ifrån oridbar som tänkas kan; den är snarare tip-top!
Verkligen roligt med en förening som sköter sitt underlag noga (harvning alla vardagar tex) och som har lyckats stå emot fibersandsvurmen som många andra klubbar har fallit för.
Förstå mig rätt; fiber är rätt skött ett utmärkt underlag men inget jag själv skulle rida på 3-4 dagar i veckan eller mer och så kan det ju bli på vintern om is och snö exempelvis omöjliggör uteritter (ja, jag vet att man oftast kan rida i snö….).
