Vi har verkligen gått in i den ”smutsiga årstiden” nu tycker jag- i alla fall i mina trakter.
Det ser inte så kul ut med upptrampad lera lite varstans och när det dessutom regnar och är mörkt och murrigt stora delar av dygnet är det en annan estetik utomhus tycker jag.
På bilden ovan ser ni Molly, aka spöket Laban som definitivt inte gillar årstiden.
Hon springer demonstrativt till hustrappan så fort hon får chansen och markerar därmed ”jag vill IN och försök inte locka mig till något annat”!
Vicke och B är av hårdare stål tack och lov; jag hade blivit superstressad om de hade stått och hängt vid grindarna och markerat samma sak.
Jag blir lika glad varje kväll när jag liksom får leta upp dom i mörkret, hellre det!
Vicke reds i ridhuset idag och det är givetvis underbart att kunna gå in där när regnet kör på.
Precis som med många andra ridhus låter det mer inne i det är vad det faktiskt regnar ute; det kan låta som att himlen har öppnat sig och så när man kommer ut så är det ett stilla duggregn typ!
Just nu är jag mest fundersam över hur morgondagen kommer att bli.
Än har jag inte hört nyårssmällare här ute i obygden och jag kan bara be en stilla bön att det förblir så även framöver.
Det är ingen måtta på de otaliga vittnesmål om motsatsen runt om i Sverige i allmänhet och i Staffanstorp som vi ju flyttade ifrån i synnerhet.
Massvis med upprörda, förtvivlade, vansinnigt arga människor/ djurägare vittnar som tidigare år om hur deras djur är livrädda, hur de själva väckts mitt i natten av smällande osv.
Molly blev ju näst intill traumatiserad tidigare år och skakade i hela kroppen när vi ville gå ut med henne veckorna kring nyår så jag kan inte annat än hoppas och tro att det ska bli bättre här. Men vi får se….
