Efter att ha funderat ytterligare på diskussionen om huruvida det är ”elakt” att sälja en gammal häst slogs jag av ytterligare en sak som jag måste beteckna som ett slags ödets ironi:
Utifrån min erfarenhet är det främst/ oftast de som ”använder” sina hästar minst/ mest kravlöst som är de största motståndarna till denna form av försäljning.
De som tex tävlar aktivt har oftast inte samma problem med att sälja sin häst och det har ”så klart” sina förklaringar som inte alltid är så smickrande förvisso.
Men; det är här ironin kommer in menar jag: att det är mycket, mycket lättare att få en gammal promenadhäst/ sällskapshäst att finna sig till rätta i en ny miljö och därför borde man inte vara så rädd för det.
Hästar är enligt min mening väldigt godmodiga och tacksamma djur och ju mindre vi kräver av dom desto lättare finner de sig till rätta.
En häst som bara ska vara hagsmycke tex struntar nog ganska mycket i vem som ger den mat, mockar och borstar medan exempelvis en tävlingshäst kan råka ut för väldigt mycket mer som kan påverka den negativt.
Tävlingshästen har helt andra krav på sig; den ska ridas dagligen, tävla, ha olika sorters utrustning och skor, ryttaren kanske rider på ett helt annat sätt än sin föregångare, den nya tränaren har helt andra krav och sätt att utbilda hästen osv. Det är delvis därför det inte är helt ovanligt med hältor/ skador ganska kort efter en försäljning.
Så egentligen borde det vara tävlingsryttare som oroar sig mest över hur deras djur kommer att få det hos en ny ägare, inte den som säljer en gammal/ äldre promenad/ sällskapshäst. Men visst; absolut finns det folk som kommer att försöka plåga livet även ur en gammal häst som är såld som sällskap enbart men jag vill ändå inte tro att det är särskilt vanligt. Och igen; risker finns det med allt och vi som djurägare bör vara noga med till vem vi överlåter våra djur oavsett hur gammalt detta är och vad det ska användas till.
Min första häst jag fick vid 12 års ålder var en äldre välutbildad farbror. Han var 25 år men väldigt väldigt pigg och hans förra matte skulle plugga och flytta och kunde inte ta med honom men ville inte avliva .. Han var utbildad upp till medelsvår dressyr och hade hoppat högt i sina unga dagar alltså en perfekt läromästare för en liten tjej. Han var världens snällaste häst och jag fick ha honom till de året han fyllde 32 då gå gav både tänder och syn upp. Ångrar inte en sekund att vi köpte honom.
Jag fick ju köpa en sådan där tävlingshäst som skulle gå i pension från tävlingslivet när hon var 18. Hon har blivit en alldeles utmärkt tanthäst. Lite otäckt för henne med ny hage. Hon hade ju haft samma hage i 15 år! Men hon har anpassat sig så bra till sitt nya liv. Rids 4-5 dagar i veckan nu som 23-åring utan anpassning. Självklart inte alls den träning som hon haft innan, men hon är fantastiskt arbetsvillig och motiverad vilket är så kul. Sedan har hon fått vänja sig vid att vara lite skogsmulle också på gamla dar.