Igår tog jag upp det här med att ge beröm och vilka positiva effekter detta kan ha på både givare och mottagare och idag vill jag skriva lite om en annan sida av detta mynt som kanske också en del känner igen?
Har ni märkt att en del människor och kanske även ni själva har svårt för att bara ge beröm?
Det måste liksom komma ett efterföljande men och här kommer några exempel:
*Så bra det blev med dina hemmabyggda boxar men varför valde du en så mörk färg?
*Baltazar är verkligen gullig men varför köpte du en så gammal häst?
* Så roligt att det gick bra när du red Pay and ride men du får ju se vad som händer på en riktig tävling!
Dessa exempel är inte ordagrant vad någon/ några uttryckt till mig, jag har ändrat om dom lite men ni förstår säkert vart jag vill komma?
Dessutom kan detta men ibland ersättas med ordet fast (”bra tyglar fast jag tycker mina är bättre”) och dylika ord.
Poängen med om du känner igen dig i att du inte kan ge beröm PUNKT utan måste klämma in detta men/ fast: sluta med det!!!
Eller…du behöver inte sluta att ge konstruktiv kritik men du behöver inte heller alltid, alltid, alltid säga precis allt som trycker på tungan.
Ibland är det bäst att bara ge beröm/ positiv feedback och stanna där. Folk vill inte alltid höra detta förbannade men….i alla fall funkar jag så.
Det blir så tråkigt när/ om man hela tiden är utsatt för en felsökare och kritiker och den relationen riskerar att bli väldigt dålig till slut eller rent av upphöra.
Ta dig en funderare på hur du uttrycker dig och är du en mennare- snälla sluta!
Jag håller verkligen med! Ordet ”men” tar bort hela glädjen med komplimangen för mig.
Jag arbetar med ledarutveckling och vi lägger mycket tid på att motivera chefer att hålla isär tillfällena för beröm och kritik. Negativ feedback ska ibland men oftast INTE bakas in i beröm (”sandwichmetod”) eftersom det enda man lär sina medarbetare är att sluta lyssna på beröm för ”snart smäller det” (dvs kritiken kommer). Det finns mycket forskning kring både detta och om positiv förstärkning generellt och brukar benämnas OBM (organizational behavior management) för den som vill googla – det finns mycket spännande på nätet!
Mycket Intressant kunskap!
Inser när jag läser Charlottes inlägg att detta verkligen stämmer även om jag inte tänkt på det ?!
Är detta – berömmet – bara ett sätt att bädda in kritiken ? undrar man.
Hej Eva! Ja, att först ge beröm blir då som ett slags alibi för att sedan få göra det som egentligen var tanken dvs att framföra kritik. Detta lärs tyvärr fortfarande ut på vissa ledarskapsutbildningar trots att forskningen visar att det är ganska verkningslöst.
Obs! Det finns naturligtvis tillfällen när man ska prata om både bra och dåligt t.ex vid medarbetarsamtal eller utvärderingar och summeringar av olika slag, men i vardagen är det bättre att hålla isär beröm och kritik. Och även fokusera mest på det positiva – t.ex 5:1 eftersom ”bad is stronger than good”.
Hej Charlotte !
Håller med Dig. Givetvis måste man
i årets ’samtal’ ofta i samband med lönesamtal ta upp både plus och minus – förbättringspotential
mm.
Men att privat känna sig ’tvungen’ att alltid framföra sin egen åsikt ( även om inlindat) om allt -är i min mening helt onödigt och jag undrar alltid varför. Privat kan man ju få göra, tycka, tänka som man vill sålänge ingen far illa.
Numera är jag så ’gammal ’ att jag inte bryr mig om folks synpunkter men värre var det när man var yngre .
Spontana positiva kommentarer utan MEN …. är inte lika vanligt!
Sedan tror jag att vi alla då och då kan komma med detta ”men” när vi kommenterar något.
Det är mer när man börjar notera och irritera sig på att en del människor i princip ALLTID måste säga det som det blir tråkigt. Då känns det mycket mer som att personen är missunnsam/ har svårt att glädja sig å andras vägnar vad det än handlar om.
Det som jag tycker är ”extra illa” är när man i samma mening både ger ris och ros åt SAMMA sak som i mina exempel i inlägget.
Då känns det verkligen missunnsamt.
Om man säger: ”din bil är fin men ditt hus är fult” kanske man trots allt tycker att i alla fall bilen duger även om inte huset gör det så att säga.
Men om man säger ”din travökning var ganska bra men du kunde ha suttit mer stilla i sadeln” kan man ju undra HUR bra ökningen var öht?
Sådana energitjuvar den typen av människor är. Jag hade en gång en kollega för mååånga år sedan som ALLTID var tvungen att säga något negativt om mig. Utan att jag bad om hennes åsikter.
Hade jag t.ex. varit hos frisören var kommentaren: ”Tur du inte blev snyggare än mig.” Hade jag köpt en ny väska eller ett plagg var hon tvungen att kommentera att det minsann inte var hennes smak, trots att jag inte undrade.
Min livsstil klagade hon också på eftersom jag var ”tråkig” som inte var ute och söp som de flesta i den åldern gjorde.
Helt otrolig människa det var.
Sådana människor är otroligt jobbiga att ha att göra med och när man blir varse det bör man minimera kontakten/ avsluta den om det går.
Just arbetskamrater kan ju vara extra svårt att undvika om man skulle vilja det.
Hade själv en arbetskamrat för många år sedan som helt ensam liksom styrde en hel arbetsgrupps humör.
Kom hon till jobbet arg som ett bi påverkades alla. Det var så här i efterhand både fascinerande och skrämmande och jag vet inte hur många timmars negativ energi jag slösade på henne.
Tyvärr är det inte så lätt att agera klarsynt när man är mitt uppe i något sådant….