En kommentar kring fånghästar från en läsare fick mig att fundera på hur man väljer att hantera denna hemska sjukdom.
B fick ju fång i somras och jag gick i samband med detta med i en grupp om fånghästar på Facebook.
Jag hann inte mer än bli medlem förrän jag gick ur igen; jag orkade helt enkelt inte läsa all smörja där.
Helt klart hanterar vi våra djurs sjukdomar olika men de ytterligheter som en del hästägare ägnade sig åt var bara för mycket för mig.
En del bröt nästan ihop om deras häst hade råkat få i sig ett halvt äpple, någon ville ge trettioelva tillskott, naturmediciner och örter och någon vägde maniskt varje höranson ner till grammet.
Det var hos vissa hästägare ingen måtta på åtgärder för att förhindra framtida fånganfall och vissa hästar hade också haft rätt många anfall genom åren.
Själv är jag långt ”hårdare” (en del hade kallat det grymmare) än vissa fånghästägare och kommer att ta bort B hellre än att anpassa hela mitt liv efter honom om han skulle få fång igen.
Jag kommer varken att bygga en stor sandhage till honom eller ha honom på boxvila i flera månader om han blir sjuk- det är inte det liv jag tycker en 24-årig sällskapshäst ska ha. Kan han bli frisk lika snabbt som sist ska han absolut få chansen att återhämta sig men inte till vilket pris som helst.
Jag märkte för övrigt samma sak när min förra hund Soya fick epilepsi och jag började läsa om andra hundägare vars djur fått denna sjukdom.
En del hundägare vågade aldrig lämna hemmet utan hunden (helt sant) av rädsla för att den skulle vara ensam vid ett anfall och jag fattar ärligt talat inte hur de fick vardagen att gå ihop.
Andra höll hundar som hade flera anfall i veckan vid liv och där hade definitivt min gräns gått kan jag säga.
Att hoppas på en förbättring gjorde att många kämpade in absurdum och plågade både sig själva och djuret- det är så jag ser det.
Men som sagt är vi olika, har olika tolerans för allt möjligt och vill också offra olika mycket.
Det jag ibland reagerar på är det skuldbeläggande andra ägnar sig åt när någon känner att den inte orkar mer; det är lätt att tycka att någon annan ska ”kämpa på” när man inte själv står där; sönderstressad, med tiotusentals kronor utlagda på veterinärbesök och mediciner och med ett djur som kanske lider.
Håller med, man får inte behålla ett djur för sin egen skull. De ska inte behöva lida för att människan inte orkar med sorgen.. ♥️
Exakt. Och ledsen kommer man ju att bli oavsett när man mister djuret.
Jag är nog av samma kategori som dig.
Jag vill att djuren ska ha ett värdigt liv som är bra för den djurarten i fråga.
Tog bort min hund för ett år sedan, då hennes artros blev sämre och vintern närmade sig. Ja hon medicinerades redan och hade funkat på det i ett år. Men så hjälpte inte dosen och alternativet var att höja smärtstillande medicin och att ge ännu en medicin för att magen skulle hänga med.
Där och då tog jag beslutet. Hon skulle få vara hund och orka springa på gården och ute på fälten. När det inte orkades med så bestämde vi att då var det nog.
För vems skull håller man liv i sina pälsklingar?
Först och främst ska det vara för att djuret självt kan ha ett bra djurliv.
Så tycker jag i alla fall.
Mvh Cia
Jag håller både med och inte samtidigt. I din situation med B tycker jag du gjorde helt rätt. Eftersom han både är äldre och inte rids så finns det inte mycket kvar i hans liv om han inte får ha en riktigt bra utevistelse. Dessutom har B ppid och en del i att han fick fång var antagligen att han inte var medicinerad än och därför minskar risken att han får det igen så länge han har rätt dos medicin. Jag själv som har en 28-åring kan säga att skulle han få fång skulle jag antagligen avliva honom. Möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att försöka om det handlade om att hans dos med prascend behövde ökas men jag vill knappt utsätta honom för dem veckor boxvila det faktiskt innebär ändå och jag anser inte att det är okej att ha honom i sandhage hela sommaren. Jag hamnade i en liknande situation (även om det inte handlar om fång) i våras när min gamling fick en senskada efter en olycka som var helt och hållet mitt fel. Veterinären sa sex månaders boxvila. Jag sa bara nej, han får en vecka på sig att bli tillräckligt smärtfri för att gå ut i hagen. Går skadan upp eller inte läker får vi ta bort honom. Första månaden spenderade han i sjukhage sen så fck han gå ut som vanligt. Jag ansåg att risken var större att han skulle både bli olycklig och få kolik än att skadan gick upp. Ett halvår senare och skadan läker jättefint.
Om man har en yngre och användbar häst tycker jag dock inte det är fel att gå långt i sina försök och t.ex. bygga en sandhage eller jordhage, så länge hästen inte blir helt olyckligt av det. Det hade jag antagligen också försökt med sommartid eftersom jag är en person som ofta går långt med mina djur på det sättet. Däremot har jag full förståelse för att man kanske inte orkar eller att man märker att hästen lider av att stå i sandhage. Det jag däremot ställer mig emot är när hästägare kämpar in i det sista men dem gör ingen specialhage åt hästen utan släpper ut hästen på gräs, möjligtvis med munkorg men inga andra åtgärder, direkt efter fånganfallet är över och så går det någon månad och så händer samma sak igen och dem släpper återigen ut hästen på gräs efter sjukhagen i någon månad. Om hästen får flera anfall av gräs varje sommar anser jag att man antingen måste göra åtgärder runt utevistelsen eller ta beslutet att ta bort hästen. Jag tycker inte det är rättvist att hästen ska stå på boxvila/sjukhage hela sommaren varje sommar för att ägaren tycker att hästar alltid mår bäst av äta gräs. Jag förstår att man kanske provar att släppa hästen på gräs med eller utan betesreducerare men fungerar det inte måste man göra åtgärder, vilket också kan vara att låta hästen gå på en annan typ av gräs t.ex. Sen så förstår jag att det kan vara svårt som inackorderad att göra dessa åtgärder men det är en annan sak än när ägaren har principer om att hästen måste äta gräs för att må bra. Gräs är generellt sett bra för hästar men om hästen får fång av det gång på gång mår den antagligen inte bra av det. Sen förstår jag att det absolut kan vara jättesvårt att ha en fånghäst och jag dömer inte på något sätt ut en människas hela hästägarskap p.g.a detta. Jag ställer mig bara emot när man tar beslut baserat på egna principer trots att hästen blir sjuk av det flera gånger för att man menar att det är naturlig för hästen att beta.
Nu blev det en väldigt lång kommentar. Jag insåg inte hur lång den blev. Hoppas någon orkar läsa i alla fall.
Jag läste! Kloka ord <3
Tack!
Här kommer en förkortad version av det jag skrev i min kommentar ovan för den som inte orkar läsa hela den. Jag insåg att den blev orimligt lång och nu går det inte att ta bort den eller ändra den.
I Birgittas situation med B tycker jag hon gjorde helt rätt. B är äldre och rids inte och därför är hagvistelsen han största källa till stimulans. Jag hade antagligen avlivat min egen gamling på 28 år om han hade fått fång.
Jag tycker däremot inte det är fel att gå långt i sina försök med en yngre häst som får andra typer av stimulans också så länge hästen ändå verkar må bra i gräsfri hage och har möjlighet att leva ett långt och bra liv. Dock har jag full förståelse för att man inte orkar eller märker att hästen inte mår bra av att stå i sandhage och därför väljer avlivning. Det jag däremot ställer mig emot är när ägare kämpar in i det sista men inte gör åtgärder med hagar etc. utan släpper ut hästen på gräs direkt igen så att hästen får fång igen och sedan gör samma misstag igen för att det är naturligt för hästen att äta gräs så att det slutar med att hästen får stå på boxvila flera gånger varje sommar. Sen så har jag full förståelse för att det är svårt att vara ägare till en fånghäst och jag dömer inte ut någon helt som hästägare av dessa anledningar.
Att ta bort ett älskat djur är fruktansvärt det gör ont ända in i märgen på mig av saknad men som djurägare är det ett ansvar man måste ta anser jag. Djuret ska ha ett värdigt liv, t ex så anser jag inte att ett hästliv utan att nånsin få äta gräs som ett fullgott hästliv. Gräs är liksom det bästa i en hästs liv. Man måste fråga sig för vems skull man har kvar sitt djur och om man agerar efter djurets bästa och inte sina egna känslor. Som sagt så är det fruktansvärt jobbigt och smärtsamt att ta bort ett älskat djur, jag mår väldigt dåligt länge efteråt men jag har valt att ha djur och då måste jag ta ansvar även för det som är jobbigt.
Jag vägrar att ställa en häst i box alternerat med grushage i resten av dess liv. Äta gräs är ju det hästar gör liksom. Och får föl. Och letar bete. Att vi kan tillfredsställa dem till en viss grad tror jag nog. Men hästar ska beta gräs. PUNKT! Kan de inte det är dess liv ett lidande. PUNKT!
Sen tror jag också att det är lättare sagt än gjort att säga att man tar bort en häst p.g.a fång. Det är en sak om hästen får flera akuta anfall där smärtan blir tydlig men fång kan vara diffust också och då är det inte lika lätt. Jag har ett exempel från mitt stall. Det är ett islandssto med EMS. Hon klarar inte att gå på gräs men deras hage är relativt stor och gräsfri hela vintern. Den är konstigt nog inte heller speciellt lerig. Då går hon på lösdrift tillsammans med tre andra ston och klarar fri tillgång på grovfoder galant. Hon är rent allmänt pigg och glad och rids ca fem dagar i veckan. Dock klarar hon som sagt inte att gå på gräs. Frågan är klarar man att avliva en sådan häst? Hennes fånganfall har hittills varit diffusa.
Många hästar går också utan gräs på vintern och det är även många hästägare som har sina hästar i grushage, (vilket det finns olika åsikter om) varför skulle man då inte kunna använda det när hästen är i behov av det. Nu vet jag att det finns massor med skäl till att man inte kan eller vill anordna en fånghage och jag skuldbelägger inte på något sätt den som tar bort sin häst för att den inte kan äta gräs längre, jag kanske skulle tagit det beslutet själv, men jag vill vrida och vända lite på frågan. Det är en komplex fråga och ingen vet egentligen vad som är rätt eller fel och det som är rätt för någon kanske är fel för en annan. Det enda jag tror helt säkert är rätt, det är att man gör någon förändring, oavsett om det handlar om avlivning eller inte.
Jag skulle nog inte ta bort en ridhäst som kunde klara sig fint bara den inte gick på gräsbete, om det gick att lösa utevistelse ändå på ett rimligt sätt. Visst, hästar är gjorda för att äta gräs men katter är gjorda för att äta möss och det har ingen av mina nuvarande katter någonsin gjort i hela sitt liv…
Men förstår såklart att resonemanget beror på hästen också och förstår varför du tänker som du gör kring ponnyn.
Tycker att det är en väldigt komplex fråga/ ställningstagande som beror på många parametrar.
Icke att förglömma finns det rätt många hästar i Sverige som i princip aldrig ser ett grässtrå annat än när de handbetas korta stunder, de går i grushagar året runt.
Jag vill inte gå så långt som att påstå att dessa hästar har det dåligt; det beror på väldigt mycket annat.
Ju mer man ”brukar” sin häst och desto fler timmar per dygn man ägnar sig åt den desto mindre betydelse har just gräshage för mig. Om man ids handbeta hästen, om man hugger gräs åt den med en lie, om man i övrigt stimulerar hästen genom ridning/ motion osv så tycker jag inte det är riktigt samma sak som om man håller en häst enkom för sällskap som i mitt fall med B tex.
Jag skulle ha svårt att ha en häst stående på grus så länge vi bor på Ryhus; att låta enorma gräshagar bara stå skulle kännas som ett enormt…tja…slöseri till att börja med. Och jag skulle lida med en häst som fick ”se men inte röra”.
Men att kategoriskt säga bu eller bä….nej, det gör jag inte.
För övrigt finns ju också frågan vad vi menar med ”gräshage”.
En del så kallade gräshagar är så nerbetade att det knappt går att skrapa ihop en handfull gräs annat än några få veckor om året.
Och den omställning en del hästägare utsätter sina hästar för genom att släppa på frodigt gräs efter månader i grushage är verkligen inte alltid särskilt snällt mot hästen.