Gårdagens inlägg om personen som var missnöjd med tömkörningslektionen fick mig att minnas en liknande händelse som utspelade sig för många, många år sedan.
Jag stod uppstallad på en stor ridskola i Malmö och en mycket känd ”tömkörningsguru” skulle komma dit och visa oss ”hur man tömkör”.
Vi var kanske 10 personer varav flera aldrig hade tömkört över huvud taget; jag och någon person till hade gjort det en hel del.
Gurun skulle visa på en häst som var välutbildad och utan att gå in på detaljer så blev gurun väldigt arg på hästen, gick på den otroligt hårt så att det stackars djuret nästan klättrade på sargen.
Vi kan som sagt lämna själva detaljerna därhän men det som chockade mig oerhört var att både hästens ryttare (mycket erfaren, med mångårig hästvana och ”skinn på näsan”) och alla andra inte tycktes reagera det minsta på guruns beteende.
Att man kan behöva korrigera en häst, ibland till och med mycket må vara hänt men när man ser en häst som bara verkar fullkomligt hysterisk, helt liksom oförstående till vad tömföraren vill och på en visning för mestadels okunniga personer…..då har man som visare dels gått över gränsen rejält och dels har man verkligen inte lärt dessa nybörjare ”hur man tömkör”.
Att hästens ordinarie ryttare lät sin häst ta emot…tja…jag vill om inte annat kalla det psykiskt våld (ett jäkla piskande även om jag har förträngt om det var direkt på hästens kropp) chockade mig nog mest, att ingen faktiskt sa något eller avbröt det hela tillskriver jag måhända att ingen fann sig i stunden eller vågade säga ifrån, inte heller jag sorgligt nog.
Men övriga deltagare verkade liksom inte ens brydda/ ifrågasättande medan jag marscherade iväg argt efter ”uppvisningen” medan övriga stannade kvar för att prata/ fika (minns ej för jag var så arg).
Det hela var en upprörande upplevelse för mig men jag lärde mig i alla fall att vara mer vaksam i framtiden och vikten av att säga ifrån, även om det är obehagligt.
Det är nog lätt många gånger att man helt enkelt inte finner sig där och då och detta parat med att många människor är konflikträdda gör att det är lätt för utomstående att tänka ”men varför sa ingen något” medan det för de närvarande inte går upp förrän i efterhand vad de borde ha gjort.
Jag hoppas att tiderna förändrats och sådana händelser är ovanliga nuförtiden, men tyvärr har jag flera minnen av liknande saker… Hästar med randiga rumpor när en arg tränare hoppat upp och skall ”skolrida” och liknande. Vidrigt, men det var inte så lätt att säga ifrån som barn när det var de vuxna som betedde sig illa.
Om jag ska generalisera vågar jag påstå att det är helt andra tider nu än för….säg…40 år sedan när jag började rida.
Det är en helt annan PEDAGOGIK om inte annat och kunskapen kring allt möjligt hästrelaterat har ökat.
Dagens elever ser sig nog också mer som ”betalande kunder” (helt korrekt) och finner sig inte i att bli hunsade/ hotade/ förlöjligade som jag ibland såg exempel på med dåtidens instruktörer.