Sitter och läser följande:
Dilemma kring ridlärare – skulle behöva lite perspektiv. Långt inlägg!
Ett år. Ett år tog det för mig att komma in på den lokala ridskolan och få en plats i en prova-på grupp. Jag hade alltså noll hästkunskaper innan, mer var svintaggad. Jag kunde börja hoppas på en framtid med involvering av hästar.
Men väl på plats märker jag att vår ridlärare är väldigt hård och kort i tonen. Säger till när någon råkar göra fel och det skarpt. Så idag, femte gången på hästryggen, blev den värsta gången någonsin. I slutet säger hon till oss att sakta ned från trav till skritt. Men jag är så fokuserad på att hålla mig kvar på hästen så jag hör ju inte detta och råkar ju trava på där några meter längre än alla andra i godan ro.
Det ska jag bittert ångra. Hon skriker saker i stil med ”ska jag behöva säga saker mer än gång”, ”varför lyssnade du inte första gången?” till mig så att det ekar i hela ridhuset. Allas blickar vänds mot mig. Hasplar ur mig otaliga ursäkter medan jag vill sjunka genom jorden. Men nej, det godtogs inte. Självfallet, jag förstår att det kan vara frustrerade för en ridlärare om en elev inte lyssnar. Men nu hörde jag genuint inte.
Väl i bilen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och storgrät hela vägen hem. Mina förhoppningar om att börja hålla på med hästar föll i kras. Jag ville aldrig någonsin sätta foten i ett stall igen, för jag skulle ju råka höra fel eller göra fel igen som den nybörjare jag är och den skulden och skammen jag upplevde då ville jag aldrig, aldrig någonsin uppleva igen. Nästa vecka har vi den sista lektionen under provperioden varvid man kan fortsätta rida om man vill.
Så min fråga är, skulle ni ha avbrutit drömmen om att lära er rida och ställt er i kö på en annan ridskola, eller stannat kvar? Om sistnämnda, hur fasen klarar man sig från att inte börja storlipa mitt i ridhuset om man har en ”skällig” ridlärare?
Min reaktion till inlägget är att det (så klart) är för bedrövligt att bli bemött så här och att jag hoppas att personen trots allt fortsätter att rida.
Antingen genom att byta ridskola eller få en annan instruktör.
Jag har ju ”varit med” ett tag och började själv rida på ridskola så jag har stött på en del instruktörer genom åren.
En del har varit toppen, andra har verkat helt sakna social kompetens.
En fördel i exemplet ovan är att den utsatta var en vuxen; då har man oftast liiiite mer…tja….om inte skinn på näsan så i alla fall andra möjligheter än ett barn vad gäller att välja andra alternativ och/ eller framföra klagomål. I alla fall i teorin för jag är väl medveten om att detta inte är så lätt för alla, hur gammal man än är.
Men jag vill verkligen betona vikten av att inse att man som någon som får ridlektioner är en betalande kund!
Man är någon annans levebröd om man ska hårddra det och det finns ingen anledning att låta sig bli behandlad illa när man vill utöva en frivillig hobby.
Givetvis kan en eventuell olust osv handla om personkemi; man klickar inte med alla och vissa instruktörers sätt att undervisa kanske inte passar en själv.
Men därifrån till tex verbala kränkningar är steget långt och då är det bättre att sluta/ byta lärare för jag tror inte att man blir en bättre ryttare av att må dåligt medan man lär sig.
Eller så kan man absolut bli det men det finns samtidigt bättre sätt som man hellre borde prova. Tycker jag.
Förr i tiden känns det som om det var normalt att ridlärare var väldigt barska men nuförtiden tycker jag de har en mycket modernare utbildning och inställning till eleverna. Det får mig att undra om ridläraren i detta fall kanske inte är utbildad?
Själv föredrar jag nästan barska lärare överlag, tror inte jag haft någon lärare/mentor som jag verkligen gillat som inte fått mig att gråta någon gång (inte bara ridlärare utan generellt i livet). Dock så har de ju i grunden varit välvilliga, men ställt väldigt höga krav. I detta fallet anar man kanske att personkemin mellan ridläraren och eleven är katastrof, då är det väl nästan bättre att byta ridskola eller grupp om man kan.
Byt ridskola! Jag har gått igenom ett par stycken nu tillsammans med min systerdotter och har till mig stora sorg insett att ridskolan såsom den var när jag var liten: man hängde alltid i stallet, var uppmuntrad att komma dit även om man inte red den dagen, det fanns första-tredjeskötare på varje häst, man slogs om att sopa stallgången, och man gjorde fasen i ordning sin ponny själv.
Idag är det löpande band, där sura sparkande ponnyer görs i ordning av personalen innan ridning, där barnen kommer tio minuter innan och går två minuter efter sin tid. Ingen tid ges till att prata häst och att lära sig läsa hästar. Ridningen handlar inte i något fall om känsla, utan det är enbart rörelser som ska utföras. Jag är, som betalande ”förälder”, något så otroligt besviken på utvecklingen. Vi har landat på en ridskola som är ”bättre än de andra”, men jag är absolut inte nöjd. Barnet är 10 år, så det räcker ändå just nu, men när hon fått lite mer kontroll på kroppen kommer jag flytta henne till något privat, och det rekommenderar jag även skribenten att göra. Det finns massor med hästmänniskor som driver egen träning på egna hästar, och det lär man sig 10 gånger fortare på än på ridskolans ofta uttråkade och outbildade hästar.
*ridskolan såsom den var när jag var liten existerar inte längre
Plus – NEJ det är INTE normalt att ridlärare skäller på elever, INTE normalt att man gråter efter ridning, och inget man ska acceptera heller. Själv hade jag ju gått i taket och sagt till på plats, samt involverat chefen i hur de anställda bemöter kunderna, men vet att det verkligen inte är så lätt alla gånger.
Men så tråkigt att läsa! På något sätt känns denna ”stress” som att det är så det ”är” i dagens stressade samhälle men jag hoppas att jag har fel?
”Min” ridskola (en av de då största i Sverige) var den bästa fritidsgården och fostraren man kunde önska när jag gick på högstadiet och gymnasiet.
Jag tror egentligen man lär sig mest på en ”privathäst” ffa om någon vettig ger en lektioner men det är få förunnat att hitta detta koncept tänker jag?
Om jag någonsin måste skaffa en ny ponny, dvs om Lillis inte lever i tusen år som jag vill, så kommer jag att försöka köpa en ponny som jag kan ge lite lektioner på.
Fast tycker du inte att det känns lite hemskt att fortsätta låta ditt barn rida på uttråkade ponnyer som faktiskt verkar ha ont, annars är ju hästar inte sura i regel? Skulle byta ridskola omedelbart för jag skulle absolut inte vilja bidra till en sådan hästhållning eller att mitt barn lär sig att man ändå skall rida när hästarna inte mår bra.
Ponnyerna har givetvis inte ont, så skulle ingen ridskola kunna drivas. Men de är redigt trötta på barn som springer in och ut och har utvecklat skydd mot detta – fullt förståeligt och det finns bara två ponnyer som jag skulle låta henne gå in själv till. Grundfelen är två: de står i spiltor fortfarande och det gör de på ALLA ridskolor. Och sen är det fel typ av hästar som köps in, de ska klara av och tycka om barn och det gör inte dessa.
Klart jag önskar något annat för henne och vi pratar mycket om varför hästarna är sura och framförallt hur de visar det och vad hon är skyldig att göra för att visa respekt. Hon följer även med till min egen häst, så hon vet hur det SKA vara. Vi har, som sagt, bytt flera gånger och nu landat på ett ställe som är ”mindre dåligt”. JAG är ju kär i alla små ponnyer vi möter eftersom jag kan hantera dem och de inte reagerar på vuxna lika mycket som på barn, men självklart skulle jag önska mig en liten familjär ridskola med glada ponnyer – det verkar vara en utopi i Sthlm dock tyvärr.
Jag glömde det viktigaste: att eftersom barnen inte får lära sig HÄST, vare sig skötsel eller språk, så går det såklart också ut över hästarna, när okunniga föräldrar och små ”aggressiva” barn utan känsla, springer in och ut och gör ponnyerna trötta på saken.
Det sorgliga är att säkert en del föräldrar inte ser detta för de har inte dina kunskaper = det får fortgå för att få klagar.
Vad olika berättelser det finns om ridskolan förr. Jag har själv aldrig gått på ridskola då jag alltid haft hästar i familjen men personer i min närhet som gick på ridskola förr (i det här fallet på 70-talet) berättar snarare om att ridlärarna skrek på eleverna och hästarna stod i spiltor all tid de inte reds utom på sommarbetet samt i stort sett alltid hade nybörjare som satt och ”bankade” på dem. Stackars hästar och stackars barn. Att hästarna mådde/mår dåligt påverkar givetvis barnen/eleverna.
Jag tycker själv att en del ridskolor tyvärr inte ger hästarna ett optimalt hästliv men de flesta får åtminstone gå ut i hagen varje dag och har förhoppningsvis okej foderrutiner o.s.v.
Min upplevelse är snarare att det är ridlärarna av ”den gamla sorten” som skriker och gapar åt eleverna medan de ”nya” (behöver inte vara nya men som utbildat sig senare eller ”förnyat” sina kunskaper) är mer pedagogiska.
Vissa verkar även tycka att enbart för att de har uppnått en viss ålder är det okej för dem att bete sig lite hur de vill och ändå bli respekterade.
Det sistnämnda gäller dock även för andra grupper men jag upplever att dessa personer är rätt vanliga inom ridsporten och särskilt på maktpositioner som exempelvis ridlärare. Dock hoppas jag att det kommer förändras med tiden.
Jag undrar om det inte är så att vi alla har olika erfarenheter av ridskolor både ”förr” och nu?
Hur mycket jag än hyllar min ridskola så var det mycket som var helt galet för 40 år sedan, sett till vad vi idag räknar som hästvälfärd
– många av lektionshästarna gick på sin höjd ute i en gruspaddock 1 timme några gånger i veckan
– nästan alla stod i spiltor
– hästarna fick massor av kraftfoder sett till den ringa mängden hö
– ridhusunderlaget var ibland lika djupharvat som en åker
– många hästar hade utläkta tryckskador av sadlarna
Osv….
Över tid skedde många stora förändringar och förbättringar men så var det då och i alla fall på denna ridskola. Jag kan inte tala för hur det var på andra ridskolor.
Ja så är det säkerligen. Vi alla har olika erfarenheter och det så säkerligen olika ut på olika ridskolor och i olika delar av landet.
Det jag skrev om ovan var min mammas berättelse är min mammas berättelse. Under min uppväxt ville jag gå på ridskola istället för att rida vår häst för att jag ville rida med andra barn och för att jag lärde mig rida på mammas häst som inte direkt var någon ”barnhäst” vilket resulterade i mycket osäkerhet från min sida.
Hon sa dock alltid att hon tyckte det var tur att jag slapp ridskolan. För henne verkade det som att ridskolan enbart var ett nödvändigt ont för att det var hennes enda möjlighet att vara med hästar. Hon verkar ha sett att hästarna for illa och hästarna tog såklart också ut det genom olika beteenden som att sparka, vara sura mot eleverna o.s.v. vilket inte gör det roligare för ett barn att rida precis. Enligt henne förekom det även vävning, krubbitning o.s.v. bland ridskolehästarna. Ridlärare som stod och skrek hjälpte inte heller. I hennes fall verkar det ha varit hennes uppfattning om ridskolan redan då tyvärr.
Hon fick egen häst redan vid 12 års ålder och tillämpade då en helt annan hästhållning än den som fanns på ridskolan trots att hon då knappt inte hade några hästkunniga vuxna runt omkring sig och skötte allting själv.
Idag har samma ridskola också genomfört många förbättringar även om jag inte är insatt i deras verksamhet idag. Hästarna har bl.a jättestora hagar som de går i om dagarna.