Idag åkte jag till Nina med Frenchie och jag ska ju erkänna att jag var hur nervös som helst.
Inte främst för ridningen faktiskt utan för allt runt omkring, sådant jag skulle kunna göra med lillfingret när det gäller Vicke som är så lätt med precis allt i handhavandet.
Bara en sådan grej som att lasta, lasta ut, sadla på bortaplan osv.
Vicke åker tex alltid brett, står lös, kan köras sadlad.
Frenchie skulle jag inte drömma om att köra lös och han är van vid att man är två personer vid lastning (en framme i transporten och en bakom), han står på en plats (dvs smalt) och jag skulle aldrig riskera min sadel genom att ha den på honom vid körning innan jag lärt känna honom.
Bilden visar låsen till mina dörrar bak på släpet och tro mig….de (låsen) är inte använda på….ja, någonsin typ eftersom jag alltid haft så lättlastade hästar som står stilla och inte trycker på bakåt vid urlastning vilket Frenchie gör om inget tar emot.
Hur som helst; körningen gick bra, allt runt omkring likaså och så även själva ridningen.
Vi gjorde bara helt basic jobb med fokus på övergångar men jag ville ändå få Ninas input kring tex tempo och form; jag har tyvärr inga speglar i mitt eget ridhus och vill att så mycket som möjligt blir så rätt som möjligt mellan mig om Frenchie direkt.
Senare på dagen red jag Vicke i mitt eget ridhus och den gossen är i sitt livs form vill jag påstå. Väldigt roligt så klart och det handlar nog mycket om att jag…halleluja….äntligen har lärt mig att rida så som Nina tjatat på mig i evigheter.
Jag är mycket mer noga nu även om jag alltid tyckt att jag varit det (men inser nu att det tidigare var en illusion) och framför allt rider jag Vicke mycket mer på bakbenen än tidigare och det är det som gör så stor skillnad. Svårt att förklara kortfattat i skrift men känslan är så mycket bättre.
