Hade en rolig diskussion med några djurmänniskor härom dagen som handlade om hur vi pratar med våra hundar vs hästarna.
Jag konstaterade att mitt eget ”prat” är mycket ologiskt; medan jag tex frekvent pratar bebis-språk med Molly gör jag det aldrig med Vicke och har aldrig gjort.
Samma sak vad gäller det här med att kalla sig mamma/ pappa till djuren:
Jag får rysningar av obehag när någon kallar sig mamma till sin häst och det finns inte i sinnevärlden att jag skulle säga ”hej Frenchie/ Lillis/ Vicke….ska du låta mamma borsta dig lite….”.
Precis lika osannolikt som ovan är, lika sannolikt är det att jag kallar mig för mamma/ mami ”hundra” gånger om dagen när jag pratar med Molly och Henrik (pappa/ papi) är faktiskt likadan och då ska det sägas att han har ”riktiga barn” 🙂 (två vuxna söner).
Att inte bara jag utan många andra skiljer på djuren på detta vis kan jag bara misstänka i många fall bero på att vi liksom är ”närmare” våra hundar än hästar så till vida att vi tillbringar mer tid på en daglig basis med de förstnämnda?
Avslutningsvis konstaterade både jag och de andra som deltog i diskussionen att det där med smeknamn; det ger vi alla djuren- även namn som inte direkt associerar till djurets ”riktiga” namn.
Lillis/ Fluff har ju tex absolut ingenting med Baltazar att göra….
Där kan det handla om tex egenskaper; som att Lillis är mycket mindre än Vicke och att hans päls stora delar av året är mycket fluffig 🙂 !
Nu vill jag att ni avslöjar hur ni pratar; är det bebisspråk för hela köret, är ni mamma osv?
Bebisspråk med häst och hund. Endast mamma till hunden. Blir oxå lite obekväm med folk som ”mammar” sig till hästen. Dock gjorde jag det ju själv på 90-talet.
Ser inte på mina hundar på det viset, de är arbetande individer på elitnivå, så hos oss är det husse och matte vi älskar dem dock inte alls mindre för det, tvärtom står de väldigt högt i kurs i vårt hus!
Haha, jag är matte till hästen och katterna. När jag fick barn var det Extremt svårt att vänja sig vid att säga mamma i stället, utan jag var ’matte’. Min sambo höll på att bli tokig.
Aldrig bebisspråk till nått eller någon. Hu!
Jag känner väldigt mycket igen mig i det där nu när jag själv ska ha en unge. Jag är matte, punkt slut. Mamma, då är man stabil, vet vad man gör och moderlig. Får lite obehagskänslor av att jag snart ska tituleras mamma och det känns inte som jag. Hoppas det går över dock! Tycker att matte till sitt barn borde funka fin-fint.
Herregud på MCR var jag allmänt känd som ”Freddes mormor”
Lottas val
Sen va det kört. Har aldrig sagt mamma till min egen… men nu när Helena är hemma så blir hon kallad ”syrran” av Madde. Typ ”aaaw Mirre visst e det kul att syrran e hemma o klappar på dig”
Håller med. Är Mammi till hunden men aldrig hållit på så med hästar.
Misstänker att det beror på storleken?
Plus att hunden lever närmare inpå. Min ’lille’ rottweiler kille är dessutom den jag är mest Mammi till. Märkligt nog ?
På den tiden vi hade Golden retrievrar så var de mer hundar och sov på golvet/egen bädd.
Lille Prins Elliot ( stor rottweiler) sover med huvudet på mig och alla benen kors o tvärs över mig.
Också den enda hunden som pussas.
Försöker förtränga var den nosen senast var ??!!
Men Elliot o jag lever i sådan symbios att även andra människor kallar mig för Mammi i hans närvaro.
Smeknamn däremot har jag haft på alla djur men det är nog mer normalt??
Jag kan nog prata ganska ”barnsligt” med både hästarna och katterna, och jag är nog mer ”mamma” till hästarna än till katterna, fast jag har ingen aning om varför. Vet inte om jag precis pratar bebispråk med dem precis men jag babblar en massa iaf, pratade nog inte ens bebispråk med sonen när han var liten så vitt jag minns.
En rolig detalj.
Vid ett besök i Stockholm hos min syster och hennes 2 söner i 8-10 års åldern så blir den ena Golden akut magsjuk. Jag och hundarnas pappa var på annat håll. Väl tillbaka har 8-åringen städat upp efter hunden och sjukanmält sig till skolan med motiveringen att hans ’kusin’ var akut sjuk !!
Det beror på vad man menar med bebisspråk… Jag använder en ljus och glad röst när jag pratar med både små barn och djur men jag använder alltid riktiga ord och meningar och ”jollrar” liksom inte. Använder oftast inte ”tredje person” om mig själv heller, säger ”kom till mig” eller ”kom hit” och inte ”kom till mamma”.
Definitivt så pratar jag väldigt mycket med mina djur dock, mössen brukar jag läsa högt för ibland haha, då kommer de och sätter sig och putsar sig vid gallret.
Jag har aldrig kallat mig mamma eller nåt liknande till något av mina djur, varken häst, hund eller annat. Jag är matte! Vad andra kallar sig bryr jag mig inte så noga om.
Pratar inte precis bebisspråk med djur. Inte med bebisar heller, för den delen. Mina djur har dock väldigt många och ofta långa smeknamn. Inte sällan långa ramsor som Siliken Siliken sill sill-i-dill sill.
Inte ramsor hos mig men ibland rim; Molly-Polly,Mimmi-Dimmi, Vicke-Bicke…
Nja, det blir faktiskt mamma till katterna inte bebissspråk direkt, men det blir lite ”kom nu här ska mamma fixa” ♀️ dom är rätt pratsamma tillbaka iofs med
Jag är mamma och matte till mina bebisar och det är bebisspråk all the way hemma hos oss. Smeknamnen är även hos oss väldigt många. Ruten Sill, Stina Pina, fläsktanten, Stinus, Stinis, Rutan Tutan, Tutilut, Stinisen, Tutan, puppiluppan, räkerumpan, räkan, snuttan med flera.
Åhhh…nu känns det genast bättre när jag inser att jag inte är den enda knäppgöken 🙂 🙂 🙂 !
Det stämmer- ’kom till Mamma ska Du få mat etc.’
Dock har jag ( i mitt fall) en teori ??!
Allt ’tramsande’ med Lille Elliot beror nog på att det bara är vi två.
Trots att det är en stor stark rottweiler.
Tidigare-när min man levde- var vi en människo-flock och våra Golden (2st oftast) en egen flock. Dessutom gick de på jaktträningar, spår, mentaltest mm. De var mer hundar.
Men när min man dog och sen min mamma och kort därefter båda Golden pojkarna- allt inom 10 mån och jag plötsligt blev ensam med en helt oplanerad rottweiler valp så började nog detta ’tramsande’.
Egentligen tycker jag att Djur är djur och skall behandlas som sådana. Det mår de nog bäst av.
Jag beklagar all din sorg du behövt gå igenom på så kort tid, Eva! Det hör inte hit, jag vet det, men vill ändå framföra mitt deltagande för denna omänskliga sorgbörda. Hemskt att en människa (du) ska behöva utsättas så. All kärlek!
Tack snälla Maria,
Det värmer dina fina ord. Fördelen med djur är all värme o kärlek man får av dem. Dessutom kan man inte bara lägga sig ner och ’dö’ utan har en uppgift. Så trots att jag då inte var särskilt fäst vid den lilla konstiga svarta valpen -Elliot-som bara var på prov påstod jag så var jag ju tvungen att ta hand om honom och nu är han min ögonsten.
Stort Tack igen !!
Min i övrigt tuffa och coola man till pudeln: ”Älskling, kom till pappa!”.
Bortsett från det så inte så mycket av något. Definitivt inte förfulande smeknamn.