Känner ni igen er?
Jag har faktiskt aldrig varit något daredevil som uppskattat bockande, brallande, skenande hästar eller glatt hoppat upp på främmande hästar utan tvekan.
De hästar jag köpt, även som 3-4 åringar har alla varit mycket tama och aldrig gjort något som skrämt mig.
När jag letade häst senast insåg jag att en ny unghäst absolut inte var det jag skulle ha; en 5-åring jag provred vågade jag för tusen knappt galoppera på fast den inte gjorde en ansats till något dumt!
Och ärligt talat var det många som ringde på min annons om Vicke som både vittnade om tidigare otäcka incidenter som skrämt dom och uttryckte en önskan om en mycket snäll häst (som Vicke med andra ord).
När jag köpte Frenchie hade jag hans fd ägares ord ringande i öronen ”he will never throw you off” och än om jag inte alls är lika säker som hon på detta så hoppas jag verkligen att det stämmer.
Det var ju därför jag började rida western istället För att slippa hoppa! Vill/vågar inte längre. Sen rider jag ju ändå ridskolans virrpanna som är lite het men han gör inga dumheter i alla fall
Vad gäller just hoppning är jag övertygad om att även enstaka ”incidenter” för att inte tala om hästar som inte är så förlåtande vid hoppning kan rasera en ryttares självförtroende totalt / skrämma en från att vilja hoppa framöver.
Jag skriver under på det. En incident har gjort mig livrädd för studs. Numer måste någon annan rida studsen på min häst först, för att bevisa rätt avstånd (red in i en studs som skulle vara rätt, blev fel, sedan red jag på den igen då man hävdade att den var rätt, blev katastrof, därefter konstaterades att den faktiskt var fel…).
Jag är så tacksam över att ha en pålitlig medryttare som tar ut Barbie i skogen. Hon är både snäll och lydig, men kan bli het och tittig. Inget för mig längre känner jag.
Jag har aldrig varit den allra modigaste men jo visst var jag mer våghalsig som ung… Ridit barbacka utan träns och utan hjälm i skogen sent på kvällen (vi tyckte det kändes säkrare än att leda hästarna ned till betet ”ifall det var en mördare i skogen” haha) till exempel. Sedan handlar ju en del också om att jag var betydligt mer atletisk när jag var 14 än nu när jag är 40. Skulle inte kunna svinga mig upp barbacka med hjälp av mantag nu till exempel eller göra kosackstil hängande nästan upp och ned runt magen på hästen…
Men jag har aldrig tyckt om att rida opålitliga hästar och framför allt aldrig tyckt om att hantera dem. En del lite ”vilda” hästar har jag ridit men som jag litade på till hundra procent. Inte sådana som springer rakt över en om de har lite bråttom eller stegrar (min värsta skräck) till exempel.
Jag känner inte igen mig. Jag har alltid varit väldigt försiktig och periodvis även rädd. Jag hade någon månad i början på min ”ridkarriär” (d.v.s som sjuåring) då jag var nästan för modig, men det försvann snart. I mitt fall tror jag det beror på att min mamma satte upp mig på en ponny som var ett riktigt energipaket (ordentligt het) och hade starka åsikter om allt. En fantastisk ponny, hon var mycket duktig på alla sätt. Hon var mycket fin i både dressyren och i hoppningen, mycket lyhörd och arbetsvillig men det är kanske inte det viktigaste när man är sju år utan då vill man hellre ha en riktigt trygg ponny med lagom fart och tydlig broms men förmågan att gå jättefint på tävling/träning är kanske mindre relevant.
Trots att det nu är länge sedan kan jag säga att jag fortfarande inte gärna sätter mig på en het häst frivilligt efter alla de åren med henne. Jag väljer definitivt en häst med ett lugnt temperament framför en häst med bra gångarter om jag måste välja trots att jag gärna vill ha möjlighet att träna och tävla åtminstone till viss del i framtiden igen.