Istadighet vid uteritt

Som ni vet visade det sig när Frenchie kom till mig att han inte alls var bekväm med att ridas ut ensam.

Med Vicke som sällskap gick han som ett urverk, ensam inte alls….typ.

Han stannade redan efter 20 meter på vägen utanför stallet/ utebanan och ville inte röra sig framåt och om man tryckte med skänklarna eller petade på honom med spöt försökte han småresa sig. Inte alls mycket men beteendet som sådant är verkligen ett big no-no för mig.

Det som fungerade för att få Frenchie att gå….om än baklänges 🙂 var att rygga.

Och djuret ryggar verkligen lugnt och bra, endast rätt mycket bakom lod men det var liksom det minsta problemet i dessa lägen.

Och han är väldigt mjuk i halsen = lätt att förböja så att han inte KAN resa sig.

Så dessa metoder använde jag vid kanske 5-6 tillfällen för att över huvud taget komma någon vart och jag kunde därefter skritta kortare sträckor (20-30 minuter max) med allt färre ryggningar per ridpass.

De senaste 4 gångerna vi har skrittat ut (med Molly som sällskap) har jag inte behövt rygga en enda gång och Frenchie har bara stannat till enstaka gånger och lätt kunnat förmås att skritta vidare. Och dessa turer har varit 40-55 minuter långa, dvs mer som ett normalt pass.

Så långt är vi komna just nu och jag känner inte att jag behöver forcera våra framsteg.

Det viktiga är att jag försöker implementera skrittandet ute genom ”vanans makt” och genom en förutsägbarhet som ger trygghet.

Jag kommer därför ett tag framöver bara att skritta två olika sträckor så att Frenchie vet var vi är på väg och vad han ska möta på vägen.

Runt Ryhus finns en miljard olika större och mindre vägar och även öppna fält men i dagsläget är det inte lämpligt med variation som jag ser det utan snarare motsatsen. Vi ska helst inte överraskas av något alls utan lugnet ska råda.

Skulle nya ”konstringar” uppstå är det viktigt att inte vara i tidsnöd utan ha tid att lugnt och metodiskt fullfölja önskad ritt.

Detta är något jag verkligen är noga med när jag lasttränar andras hästar; att utstråla att jag har all tid i världen att och vi kan hålla på hela dagen om det skulle behövas. Jag tror att detta hjälper mycket.

Jag har tur i oturen med Frenchie att han så här långt inte har visat några otäcka tendenser att liksom göra allt för att slänga av mig.

Då hade jag absolut blivit jätterädd och lagt ner projektet enligt ovan faktiskt för där går gränsen för vad jag vill riskera.

En bekant har en jättefin häst som plötsligt blivit ganska otäck att rida ut och där är det mer ”du får gärna ramla av” från hästens sida.

Denna ryttare har jag gett rådet att ha med sig sin man som har hästen i ett grimskaft när de skrittar ut så att han från marken kan rycka tag i den när den börjar med sina konster.

Dels är det så klart mycket tryggare att ha någon med sig om man ramlar av och dels kanske man varken vågar eller hinner ta tag i hästen  rejält när man har fullt sjå med att sitta kvar så då är en medhjälpare på marken bra att ha.

Och bekanten vittande om att det absolut hade hjälpt att ha mannen med.

Min egen man är för rädd för hästar för att vara till nytta i dylika sammanhang och som sagt har jag tack och lov inte den typen av problem.

Jag kommer inte att ha någon brådska med att annat än skritta ut; jag har ju inte haft Frenchie så länge och får nöja mig med de framsteg vi gjort.

Att prova att galoppera i skogen tex ser jag ingen anledning att göra så länge allting är så här skört utan nu ska det först kännas mer tryggt för oss båda.

Men jag vill verkligen KUNNA lämna både ridhus och utebana eftersom det för mig är jätteviktigt med denna variation och inte bara från marken.