Idag var det både lite mulet och blåste en del när team Ryhus gav sig ut på en uteritt och fördelen med det var att vi (läs: Frenchie, som är den som är mest utsatt annars) slapp den insektssvärm som annars gärna förföljt honom de senaste gångerna vi ridit i skogen.
Jag hann tänka att Frenchie numera aldrig stannar så där istadigt när vi är på tur och bara för de mötte vi…..håll i er….2 hästar med ryttare…..och det var ju så chockerande att min lilla gosse tvärstannade på avstånd och tyckte att ”nej…jag ska inte gå…möjligen kan jag backa några steg”.
Jag tyckte som ni säkert förstår motsatsen och fick min vilja igenom utan större drama och sedan var det inget mer med det.
Jag red idag lite skolor i skritt, gjorde några ryggningar utmed vägen och provade också lite…tja…piaff är väl att ta i…men ”tramp” i alla fall.
Och jämfört med Vicke, som har en väldigt bra piaff för att vara amatörriden och för att inte tävla svår klass, så var det väl inte världens bästa tramp men annars absolut good enough så här.
Och medan Vicke har en tävlingsmässig piaff men en svag passage så har Frank, i alla fall vad jag sett på film en bättre passage.
Just passagen har jag inte alls velat testa av flera anledningar; dels för att det är viktigare att vi fokuserar på att grunderna sitter innan vi börjar med svårklassrörelser men framför allt för att Frenchie, om ni kanske minns från mina tidiga rapporter, har haft otroligt lätt att gå i balanstrav vid minsta press. Och att få bort detta har jag verkligen tyckt har varit viktigt och alla passage-försök skulle ju definitivt motarbeta detta enormt.
Balanstrav är ju en form av ”falsk passage” som måhända ser lite cool ut för den oinvigde men det är rent krasst en form av olydnad som hästar kan ta till när de inte svarar för de framåtdrivande hjälperna så det är inte det minsta häftigt alls egentligen. Och i Frenchies fall numera borta till 98%.
