Idag har Frenchie och jag tränat för Nina som instämde i min kommentar att det går framåt på många fronter om ön med små steg. Men bättre det än motsatsen!
Idag lyckades jag tex göra 3 byten i vart fjärde; något som kändes som en omöjlighet tidigare, delvis pga att galoppen då var sämre och delvis för att min egen bana är mindre och jag då inte hinner förbereda oss tillräckligt.
På bilden ser ni dagens tips; dessa saker har jag i princip alltid med mig i släpet sommartid; vatten o vattenkannor/ hink.
På så vis kan jag tvätta av en svettig häst INNAN vi kör hem och slipper således lasta ur en av gammal svett klibbig häst som jag DÅ måste tvätta innan hagutsläpp.
När vi gick ut från ridhuset idag noterade jag EN gigantisk skillnad mellan Vicke och Frenchie, till den sistnämndes klara fördel.
Vicke är av någon outgrundlig anledning paniskt rädd för vattenspridare och även vattenkanoner som han ser/ hör flera kilometer längre bort.
Man kan inte föreställa sig hur en i vanliga fall så snäll och cool häst kan bli totalt oregerlig och rent ut sagt farlig om man inte har upplevt det och det var i princip det enda jag kände att jag verkligen var tvungen att NOGA informera alla potentiella köpare om redan vid provridning.
Och en spekulant avböjde t.o.m. köp med motiveringen att hennes stall låg bredvid en handelsträdgård = frekvent bevattning.
Det skulle vara intressant att veta vad som skapat denna extrema rädsla för vattenspridare för detta är inte något hästar är generellt sååå rädda för och idag kunde jag gå ut ur ridhuset och förbi utebanan där en spridare stod på för fullt utan att Frenchie ens TITTADE.
Med Vicke hade det varit omöjligt att ens passera på håll utan risk för skador….
Nåväl…ett mysterium som jag aldrig lär få svar på och den som köpte Vicke är väl medveten om just denna svårighet och agerar säkert därefter.
Lånade en äldre häst emellanåt som var livrädd för spridarna. Tror det bottnade i en situation som unghäst när han blev rädd. Gick aldrig bort helt. En gång gick vattnet på i slangarna bakom ridhussargen vid vattning av utebanan. Någon som ställt kopplingen fel. Slang slog mot insidan av sargen precis när vi red förbi. Häst nere i andra änden av ridhuset i en blinkning. Att jag satt kvar är ett smärre under. Ponnyryttaren som var där samtidigt som jag åkte däremot av sin pålle men utan skador. Gastade argt på tjejerna som skulle vattna. Tog ett tag innan de fattade och kunde stänga av. Ja, usch det var otäckt!
Jag har tack och lov aldrig suttit på Vicke i närheten av spridare; jag kunde inte ens leda honom i närheten utan full panik.
Några gånger såg/ hörde han spridare när han stod i transporten- trodde han skulle spränga den! Sååå otäckt!
De gånger en vattenkanon var igång några kilometer från där jag tränar för Nina fick jag parkera bil och släp så att han inte kunde se den.
Frågar av ren nyfikenhet: Försökte du (eller Vickes tidigare ägare) träna bort ”vattenspridar-fobin” någon gång? Obs! Det är inget sätt att ifrågasätta din kompetens / hästhantering på, jag bara funderar på vad man skulle kunna göra med en sådan jätterädd häst. OM det alls går att träna bort. Det låter ju lite vanskligt att undvika alla vattenspridare. Här där jag bor har ALLA grannar sådana, så hade ni bott här hade ni inte kommit av stallplan…
Jag visste inte att Vicke var livrädd för vattenspridare när jag köpte honom (han var 6 år då) så jag vet inte om någon träning för att bota detta gjordes.
Och det låter kanske konstigt men under alla 8,5 åren jag ägde honom så var det faktiskt väldigt sällan han behövde konfronteras med spridare.
Hade vattenspridare förekommit frekvent i hans närhet hade jag försökt att vänja honom.
Nu är det i princip bara där jag tränar för Nina som det dels vattnas på utebanan med spridare dels finns ett jordbruk flera kilometer bort som ibland använder en vattenkanon.
Kanonen kunde jag inte påverka men jag hade en överenskommelse med den som arbetar med skötseln av Granelundshallen att han skulle stänga av spridarna medan jag parkerade och lastade ur. Väl i ridhuset brydde han sig inte så mycket om spridarna ute.
Om jag hade känt mig tvingad att träna bort rädslan hade jag gjort det genom att longera i närheten av en spridare; absolut inte rida.
Men min erfarenhet är också att om en häst är supersnäll med 999 olika saker varav flera kan upplevas som lite skrämmande även av ”normalhästen” men är fullkomligt skräckslagen för en enda grej; då ska man ta det på allvar och vara extremt försiktig.
En person som jag berättade om denna rädsla för och som ”känner” Vicke trodde nog att jag överdrev lite tills hen fick se hans reaktion IRL. ”Ehhhh…jag förstår vad du menar” sa hen efter detta….
Klokt resonerat, Birgitta!