Med några brödbitar kan man komma långt eller i alla fall lyckas locka till sig min ibland väldigt egna ponny.
Förr skojade jag om att ingen någonsin kommer att kunna stjäla eller tjuvrida på mina hästar; Vicke är för stor för att någon oerfaren skulle våga ta honom och Lillis är för misstänksam- han skulle aldrig låta sig fångas in till skillnad från Vicke.
Nu med Frenchie är risken avsevärt större; han är både lagom stor och extremt tillitsfull men ska man lyckas ens peta på den lille får man ha något ätbart om man inte känner honom.
Igår hade vi gäster och kanske är det en blivande ryttare som interagerade så här med Lillis?
