Träffade av en slump en fd stallkamrat för ett tag sedan och påmindes om vilken enorm tur just denna tjej hade, efter att dessförinnan verkligen ha haft motsatsen; stor otur!
Mitt främsta minne av hennes tidigare häst var då jag ombads att prova att tömköra den.
Jag tycker att jag är ganska bra på detta så jag tog min an uppgiften utan minsta tvekan men det gick verkligen inte särkilt bra alls.
Long story short TAPPADE jag hästen inte bara en utan två gånger och det var inte det värsta; den skenade runt som om det inte fanns någon morgondag och jag trodde aldrig att den skulle sluta. Varv på varv i ridhuset …..helt galen och jag minns min pedagogiska konklusion efteråt då jag sa till ägaren att ”vi kan nu konstatera två saker; du bör inte tömköra hästen själv och ska den alls tömköras får det inte vara andra hästar i ridhuset samtidigt”.
Nåväl…ägaren ville ha hästen till främst hoppning och av vad jag såg den enda gången jag bevittnade försök till detta skulle gud fader inte kunna hoppa hästen lätt och definitivt inte ägaren som är en helt vanlig hobbyryttare.
Hästen kastade runt denna tid dessutom av ägaren så att hon blev rätt skadad med flera veckors konvalescens som följd.
Och nu kommer vi till det trevliga i historien:
Ägaren lyckades byta tillbaka hästen mot en äldre dito (vi talar inköpspris under 80.000).
Några år senare blev och ÄR den nya hästen as we speak en rosettplockare med rätt många SEGRAR i 120 och den bara älskar att hoppa.
Jag känner lite igen det där med ”glad amatör får en fantastisk häst” från när jag själv köpte Heron för en spottstyver som 4-åring och hade placeringar i både 130 och medelsvår dressyr fast jag vid köpet var mycket oerfaren och hästen likaså.
Ska man hårddra det så har jag ju lite ”köpt framgång” med Frenchie eftersom han är både välutbildad och var lite tävlad men Heron och jag gjorde verkligen hela resan ihop från dag 1.
Och det är därför jag tror att denna ägare har, liksom jag, fått sin ”once in a lifetime-häst” och det höll hon med om.
Verkligen roligt att historien slutade så väl för henne för det kunde lika gärna ha gått helt åt skogen (den första hästen visade sig i efterhand ha en allvarlig skada….).
Aldrig resonerat om ”köpt framgång ”
Så ska man hårddra det så är en häst man inte fött upp själv o utbildat helt själv, köpt framgång. Eller var går gränsen?
Nej, jag kan inte svara på var gränsen går exakt; om jag bara ska svara snabbt så kanske vid att man köper en häst som är utbildad/ har presterat långt utöver nya ägarens förmåga/ kunskap?
I mitt fall med Frenchie var det mest lite skämtsamt sagt även om det säkert finns de som efter de starter vi gjort i år elakt skulle säga ”jamen det var väl inte så konstigt….hästen kunde allt detta redan långt innan bla bla bla”.
Jag kan knappast ta åt mig äran speciellt mycket så här långt även om det givetvis inte bara är att ”tuta och köra”; se tex exemplet med Mathias Rath och Totilas.
Men nog måste du väl instämma i att man ibland ser….ursäkta….ganska kassa ryttare som köper en fin/ bra häst och som, om inte alltid permanent, så i alla fall temporärt når långt större framgång än de hade gjort om de hade haft en häst som de själva skulle utbilda/ ta fram?
Det är ju också det som jag personligen kan tycka kan kännas lite trist med vår sport; att pengar lättare öppnar så många dörrar som man kanske inte ens lyckas ta sig igenom utan dom.
Avundsjuk? Ibland…javisst. Precis som det säkert finns de som är avundsjuka på att jag haft råd att köpa min häst. Så är livet hävdar jag.
Känner mig ganska ambivalent här. Att köpa en ”läromästare” är väl många gånger att rekommendera. Men visst är det lite drygt med vår sport att till syvende och sist är det plånboken som styr.
Jag håller med.
Men blir ibland trött på att det är så tabu att prata om pengar i allmänhet och det jag kallar ”köpt framgång” i synnerhet.
Ungar som får ponnys som redan tagit trettioelva barn innan dess till både SM och annat och så heter det att barnet är ”såååå duktig”. Det kanske barnet ÄR, absolut…men nog tusan hjälper det att sitta på en 20-årig ringräv som kan programmet i sömnen eller som hoppar banan på autopilot.
Bara ett exempel och jag kanske låter bitter men det är ju så med mycket i livet inte bara med ridsport. Men som sagt tyckter jag att man ibland ska kalla saker vid dess rätta namn och inte låtsas som att det handlar om något annat.
Fast det är nåt väldigt härligt med dessa ponnier. Ta vår Öhrn tex – när Martin fick honom hade han redan tagit tre ungar från LC till SM, sen gjorde han det igen med Martin och nu åter med nästa ryttare, som knappt ens tävlat när de köpte honom av oss ( för ca 60”) för två år sedan och nu vinner MSVB +. Denne öhrn är nu 21 år, ska fylla 22…A good horse makes a good rider.
Men egentligen tror jag du menar nåt annat, nåt där ponnierna/hästarna köps för långt över miljonen/flera miljoner, för HIT kommer knAppast ”vanliga” löntagare.
Sant. Och precis som Karolina Cappelli Lindholm skriver; var drar man gränsen? Det som är lyx och något man aldrig kommer att kunna köpa är nästan vardagsmat för någon annan.
Såklart är det som du skriver så att man kan köpa viss framgång, men mycket av träningen är en färskvara. Sen är det ju såklart skönt att kunna börja redan några snäpp upp.
När det gäller ponny anser jag att de är lite mer tåliga (ofta hoppning) och levererar även med sämre ryttare än tex en känslig dressyrhäst.
Frenchie har ju en tidigare utbildning och detta och detta kan han. Men han ju ändå inte det med dig och det kan lätt bli fel och förstöras om man inte håller liv i det med träning.
Sen kan man ju vara kaxig och fattig som jag och köpa ett föl. Nu har vi visserligen inte kommit särskilt långt men det beror helt på mig. Men saken är den att då måste jag ändå under resans gång skicka på inridning, vidareutbildning mm. Så i slutändan har jag betalt lika mycket.
Sen att man är hyfsat okej på att rida på det andra lärt hästen är inte så illa.
När det gäller Frenchie kvittar det ju egentligen att han har tidigare meriter, det viktiga är ju att han och du utvecklats tillsammans och det har ni ju bevisligen gjort.
Det är sant det du skriver. Och det är, som jag skrev verkligen inte alltid bara att hoppa upp och rida på någon annans utbildning, ffa om man själv inte tillhör eliten/ är en mycket duktigt ryttare.
Vi hobbyryttare kan få större eller mindre problem även med en utbildad häst nästan omgående och antingen reder man ut det eller inte.
Jag minns att jag tex knappt kunde göra bra galoppfattningar på Frenchie de första passen och galoppombyten ska vi inte tala om.
Och igen håller jag med det Karolina skrev i en kommentar ovan; när ska det räknas att man ”köpt framgång” och ska man ens bry sig om hur/ med vilka medel andra når sina framgångar?
Det är kanske bara att inse att ”that’s life” och inte reta sig, vara avundsjuk osv utan göra det bästa av sina egna förutsättningar?