Bloggläsaren ”Smurfan” ställde några mycket intressanta frågor och framlade en del egna teorier i en kommentar igår som jag gärna vill besvara.
Så här skriver Smurfan:
Angående den där ”djungeln”, varför miljötränas inte dressyrhästar mer? Där jag bor finns det gott om dressyrekipage och nästan alla är hysteriska. För allt! Och då talar jag inte om tävlingar, utan en vardaglig uteritt i skritt kräver att hela byn evakueras innan de kan sticka nosen utanför stallplan…
Varför är, som jag upplever det, dressyrhästar hispigare än andra hästar? (Och då jämför jag bland annat med alla reaktiva fullblod jag har haft genom åren…)
Lägger man för mycket tid på piruetter och vägrar lämna ridhuset för den verkliga världen?
Har aveln gått för långt så att hästarna inte bara har power och utstrålning, utan har fått för MYCKET power så att de har blivit ”tokiga”?
Eller är det fel på ryttarna?
Vad tror du?
Om jag ska skriva vad jag tycker och tror så instämmer jag i hela inlägget till typ 100 %.
Och jag tror att ”hispigheten” hos hästarna beror på en kombination av allt det du räknar upp.
Nu generaliserar du grovt och det kommer jag också att göra nu men jag tror det bakom måååånga ”dressyrhästar” står en försiktig/ rädd kvinna.
Det jag har sett/ upplevt/ läst om under mina +30 år som inackorderad och med egen häst är att det finns gott om (övervägande) kvinnliga ryttare som är ganska rädda för att lämna ridhusets/ ridbanans inhägnad och en del gör det dessutom extra svårt för sig genom att ha hästarna uppstallade så att det är svårt att rida ut på ett säkert och enkelt sätt.
Stallet ligger kanske utmed en starkt trafikerad väg eller så måste man rida på x trafikerade vägar för att komma till lämpligare uteridningsmöjligheter och då förstår jag om man inte är så pigg på att göra detta efter jobbet när det redan är mörkt typ halva året innan man hunnit till stallet.
Sedan är det också ofta så att ju mindre man övar på något desto svårare är det och större risk för att allt möjligt händer när man väl…tja…tex rider ut.
Jag märker själv på Frenchie att han är mycket mer tillfreds/ lugn/ otittig när jag nu har ridit ut frekvent mot hur han var i början när han inte var van att ridas ut ensam.
Du Smurfan nämner aveln och jag tror också att detta bidrar till de ”hispiga” hästarna; att en hel del köper dessa fantastiskt rörliga och elektriska hästar som de sedan inte reder ut.
Någon inser sitt misstag och säljer hästen och köper något lugnare (känner några sådana ryttare) medan andra i stället ”låser in sig” i ridhuset och rider ut så sällan att det då blir världens drama när de väl gör det.
Om jag åter ska ta Frenchie som exempel (alla mina andra hästar utom Kreon har varit jordens snällaste att rida ut från dag 1, även som unghästar) så tyckte jag inte alls att det var roligt att rida ut de första månaderna, tvärtom.
Jag gjorde det bara för att jag anser att hästar ”ska” arbetas varierat och med uteritter men tro mig; jag hade hellre sluppit eftersom han kändes så himla reaktiv i början.
Men jag tror att detta är enda vägen att gå om man vill kunna rida ut utan det drama som du beskriver Smurfan; man måste ta tjuren vid hornen och göra det frekvent men klokt.
Att utsätta sig för rejäl fara med tex en istadig häst i trafiken är bara dumt på alla vis och kan man ska man tveklöst rida ut med tryggt sällskap.
Jag skulle vilja adressera hispighet till handhavandet. Det inkluderar hagtid och typ av ridning.
Vill inte alls skylla på aveln, då de hår att få en kamel/åsna att bli hispig med fel ryttare o inkonsekvent beteende, lägg sen gärna på par kg kraftfoder också.
MYCKET bra input! Hur kunde jag glömma hagtid och kraftfoder som tveklöst kan spela en enorm roll för vissa hästar!
Det går verkligen att få en o samma häst att vara chill med en viss typ av hantering o ett dansande nervvrak som skyggar för allt i handerna på en annan.
Håller med. Dessutom lägger jag till fostran/ utbildning. Om hästen redan när man ska föra den från boxen manglat över en är chansen/ risken att den ska välja att vilja passera en utsmyckning på sidan av dressyrbanan väldigt liten.
Instämmer HELT! Och denna fostran måste hållas efter under hela hästens liv.
Eget beröm luktar illa men jag måste ändå säga att det är en av mina egna styrkor som hästmänniska; att ha pli på djuren utan våld och svårigheter.
Och detta kan förändras snabbt i någon annans händer. Vet en häst som jag hanterat ”med lillfingret” i flera ÅR som i ett nytt stall av ägaren beskrevs som lite brötig. Jag fattade ingenting….
Jag är en riktig fegis när det gäller att rida ut. Mycket bottnar i att om jag trillar av så bryter jag något. Har precis brutit, inte spricka, ett revben helt utan anledning.
Men när jag är på en bana så hör jag alltid min tränares röst, bry du dig inte om det, rid du din häst. Första gången hon sa det var när jag tränade för henne och någon longerade en milt sagt yster unghäst precis bredvid. Att inte kunna rida ett dressyrprogram pga växter/”djungel” är bara en dålig ursäkt för att man inte har kontroll på sin häst. Det du beskriver som en djungel har varit gröna växter och blomsteruppsättningar. Dessa ska varken du eller din häst bry er om. Gör ni det är det bara att träna mer helt enkelt. Inte lätt det vet jag men bara ryttarens ridning som påverkar.
Tänker att hästen ju trots allt har ett visst temperament, vissa hästar är ju väldigt reaktiva och heta, andra verkar ta det mesta med ro oavsett. Där gäller det ju att ha don efter person så att säga och jag anser att för hästvälfärdens skull måste vi avla fram hästar med bättre temperament och bättre medfödda egenskaper för det som de ska användas till. Just nu finns det för många explosiva hästar sett till antalet ryttare som kan och vill rida dom. Det bådar ju för bekymmer. Sen är det självklart så att hantering, miljö, foder osv har stor betydelse. En explosiv häst blir ju knappast mer lätthanterlig om den bara rids i ett ridhus, står några timmar per dag i en fyrkant och får för mkt kraftfoder. Lägg till en försiktig ryttare på det så har du en kompott som är dömt att misslyckas. För hästarnas skulle tycker jag att vi måste avla fram så bra temperament som möjligt, det blir bäst för både häst och ryttare.
Dina ord om en ”kompott som är dömd att misslyckas” får mig att tänka på en annan, om än kanske mindre påverkan i dessa diskussioner och det handlar om budskap som sprids på sociala medier.
Jag har i många inlägg/ kommentarer hyllat Carl Hedin för att jag tycker att han är en så bra ambassadör för ridsport i allmänhet och dressyr i synnerhet men när jag ser exempel på motsatsen blir jag sååå irriterad.
Att influensers/ bloggare/ aktiva på Facebook sprider ”sin sanning”, precis som jag själv gör kan man inte göra så mycket åt men när FÖRETAG anlitar dessa för att kränga ännu mer kraftfoder, tillskott och gud vet vad som hästen högst troligt hade klarat sig utmärkt utan (eller kanske t.o.m. bättre) samtidigt som den som promotar grejerna visar tex sin frimärksruta till hage där hästen står några timmar om dagen då blir det mycket ”farligare” för andra apar gärna efter och tror att det är så det ska vara.
Men… om vi förklarar hispigheten med aveln.. att det blir hispigare med dressyrstam …
Då kanske man ska leta upp en hopphäst nu när man börjar bli allt fegare med åren
En del köper islandshäst !
Ja.. en del köper islandshäst.. Jag fick av en veterinär höra, för kanske 15-20 år sedan att jodå.. när hästtjejer med halvblod blir äldre går de över till islandshäst eller en sådan spansk.
Jag tänkte ånej, inte jag…
Men, nu fyllda 50 sedan något år.. Islandhäst tycker jag att jag är för lång för.. och spansk … Oj… Ja, jag vet inte riktigt
Men det ligger helt klart något i vad den där veterinären sa
Tänkte faktiskt lägga till ”en sådan spansk” för jag vet flera som köpt sig en sådan också.
Det hade jag personligen mkt hellre köpt än en islandshäst.
Som hispig och lite feg dressyrkärring kan jag säga att det går utmärkt med medryttare.
Det är en utmärkt lösning om den fungerar.
Det finns ju lösningar på mkt om man tänker till. Vet t ex en häst som var fantasiskt fin men var svår att sitta upp på och väldigt nervig. Köptes därför billigt. Den fick gå i flock på lösdrift, mkt grovfoder och lite kraft. Problemen var i princip borta rätt snabbt. Inte rätt för alla hästar men här var det det uppenbarligen. Sen kan man ha medryttare som inte bangar för galopp i skogen, betala ngn för att hoppa hästen mm mm.
Att hitta ”rätt” medryttare kan säkert vara svårt men OM man gör det kan det vara guld och många hästars välfärd hade ökat markant om deras ägare ansträngde sig att leta.
Jag skall inte uttala mig om temperamentet hos moderna dressyrhästar generellt, för jag har inte ridit dressyr seriöst på många år
Däremot har jag alltid tyckt att en del heta och uppmärksamma hästar kan kännas väldigt trygga att rida ut på om de har gåpåmod, medan en del för övrigt lugna hästar kan ha olustigt starka reaktioner som kommer lite ”out of the blue”. Jag är inte så rädd för lite fart och fläkt, men plötsliga reaktioner där hästen blir lite okontaktbar tycker jag är riktigt läskigt. Jag har dessutom svårt att mentalt släppa rädslan till nästa gång.
En av mina doktoranter trillade nyligen av en ridskolehäst och slog sig riktigt illa i huvudet. Hon sade att allt hade gått jättebra på ridlektionen men så körde det förbi en traktor och hästen bara exploderade. En sådan häst är det allra läskigaste tycker jag, som går från noll till tusen på ett ögonblick.
Nja oftast är hästarna långt hetare än löphästar. De är således oerhört vakna på allt som sker så även på ryttarens hjälper. Vi vill ha känsliga hästar som reagerar när vi andas in. Nackdelen – ingen miljöträning i världen eller annat ändrar på det. Möjligen blir de än oroligare. Lösningen är lydnad och förtroende för sin ryttare. Därför sitter vi i ridhuset ” och rider piruetter hela dagarna” På vissa hästar ger miljöträningen eller uteritter tvärtomeffekt. De blir räddare- ryttaren får ta hårdare och förtroende förbrukas. Det senare är en fälla och det gäller även när hästar blir skrämda på tävling.
Det där tycker dock jag låter farligt nära djurplågeri via avel, som med hundar som avlas så att de fysiskt inte kan andas. Inte är det väl ändå rimligt att avla fram djur som är så psykologiskt sköra att de inte klarar av att ställas inför något okänt?
Håller med dig ”Anna” helt och hållet.
Håller med dig Anna! Vi kan ju inte avla fram hästar som mår dåligt av det vi gör med dom bara för att de har flashigare gång eller hoppar högre. Kan man avla på gångarter och hoppförmåga kan man avla på bra temperament och hållbarhet, det ena utesluter inte det andra! Vi vill inte ha så explosiva, nerviga hästar att de far illa av att vara ridhästar, eller tom bara av att existera. Det är en fråga om hästvälfärd!
Kul och tänkvärt att läsa ditt inlägg Birgitta, och allas svar!
( Och ja, jag vet att jag generaliserade grovt i min fråga om ”djungel och hispiga dressyrhästar” men det blir lätt så när man ska fråga/förklara något i stora drag. Naturligtvis vet jag att inte ALLA dressyrekipage är tokiga eller bara snurrar runt i ett ridhus, så jag hoppas ingen tog illa vid sig! )
https://www.hippson.se/artikelarkivet/reportage/kom-i-gang-med-uteritten-linda.htm?fbclid=IwAR3hQ62pGK8TeGnplmaAhuUQE3XFntM9WjcMpDvHOrtVU7Pdmt_sv0C_0-A
Jag har ALLTID både martingal och säkerhetshandtag när jag rider ut Frenchie.
Martingalen kan förhindra att tyglarna hamnar framför hästen om man ramlar av och handtaget ger mig (måhända en inbillad) säkerhet. Och bara en sådan lite grej KAN göra skillnad.