En härlig påsk är snart till ända och jag är mycket tacksam över hur den har förflutit.
Är det något som är säkert i livet är att det går upp och ner så jag är glad för varje lyckligt ögonblick. Det kan vända snabbt….
Igår kväll var jag på ett kul knytkalas, mitt bidrag ser ni ovan (jordgubbspaj).
Nina har 2-dagarskurser några gånger om året och de brukar avslutas med ett knytkalas vilket är ett mycket trevligt sätt att träffa likasinnade kvinnor, äta gott och se hur andra bor (tycker jag som är intresserad av heminredning).
Igår var vi hos ägaren till ”Frenchies tjej”, ett mycket fint yngre sto som jag brukar skoja om hade blivit en perfekt mamma till Frenchies avkomma om det hade varit möjligt ❤️.
Stoets ägare har dessutom både en +30 shettis med det fantastiska namnet Molly 🙂 och en drös med jättefina hönor varav jag fick ha en i famnen en stund så förutom god mat, massa snack osv fick jag detta som bonus ha ha. Och ponnyn ger mig hopp om Lillis (att han ska leva i tusen år som jag kräver att han lovar mig).
Idag har Frenchie och jag varit på ett litet äventyr; vi åkte till en tävlingsplats där jag inte varit på flera år och han således aldrig.
Det första jag noterade på plats var några flaggor som piskade stenhårt i vinden liksom deras linor som slog ännu hårdare mot själva flaggstängerna.
Jag hann tänka att Frenchie kommer att bli livrädd men såg sedan hur alla ekipagen på framridningen (flaggorna var i ett av hörnen) såg fullkomligt obekymrade ut (vilket ändå förvånade mig).
När jag själv skulle leda Frenchie i närheten av flaggorna…”bara för att vara på den säkra sidan” insåg jag att vi (läs: JAG) var så långt ifrån säkra som tänkas kunde.
Frenchie kastade sig handlöst och som en kobra flera gånger, gick i passage däremellan och jag kände mig som en sådan där hästägare som snart skulle få en hel del hat från omgivningen om jag inte fick ordning på min galning.
För att göra en lång historia lite kortare lyckades jag under rätt stor vånda hoppa upp på mitt djur medan någons medföljande medhjälpare höll honom (”håll honom för guds skull vad som än händer” var min order…) och sedan höll jag mig i andra ändan av framridningen på en mini-yta (tur att han är van vid mitt ridhus) där han höll sig helt lugn och tidvis gick fantastiskt fint (precis lagom dos av spänning parat med lydnad). Jag kan inte nog hylla mitt säkerhetshandtag som jag höll i heeela tiden (inte i ridhuset så klart)- det är sååå psykologiskt lugnande i mitt fall (just fall hade det lätt blivit annars med min usla balans….).
Inne på banan hade jag inte samma superkänsla men jag var nöjd att jag ens kom till start och även nöjd med att Frenchie trots ett initialt gloende på domarbordet direkt sa ”men Ok, nu har jag sett det och nu bryr jag mig inte längre”.
Han har ett stråk av istadighet när han inte vill göra whatever (som vid uteritterna i början) och det är därför extra skönt att han hittills aldrig har visat den tråkiga sidan inne på tävlingsbanan fast han ganska ofta har tittat till på framför allt domarbordet.
Men nu är jag ännu en erfarenhet rikare; jag kan ju inte bara åka till tävlingsplatser han känner till sedan innan och där allting är precis i Frenchies smak.
Han har dessutom den goda egenskapen att han inte behöver någon längre framridning om det skulle uppstå något krångel; idag tror jag att jag red fram i ca 20 minuter.
Livet med hästar…det blir aldrig TRÅKIGT i alla fall!
Du får fixa lite mer miljöträning hemma så slipper du noja varje gång allt inte är ”perfekt”.
Jag förstår att ditt råd är sprunget ur ren välmening men tyvärr går det inte att jämföra eller ens återskapa en tävlingsmiljö med hur man har det på hemmaplan.
Till att börja med är det mycket andra ekipage Frenchie reagerar på; tex om en ryttare smackar, skänklar hårt, viftar med spö eller om andra hästar far iväg, brallar osv.
Annars är det bästa sättet att öva inte hemma utan på Pay and ride. Och skulle jag framgent känna att Frenchie inte funkar i tävlingssituationen är det på Pay and ride eller öppna banor jag kommer att försöka lösa det. Men jag är mycket nöjd med hur han har tagit tävlandet så här långt med tanke på hans stora orutin åldern till trots.
Och jag tycker inte alls att jag nojar utan har tvärtom börjat åka till tävlingsplatser utan att ha ”provridit” där innan, jag åker ensam utan hjälp och vad gäller dagens flaggor är jag rätt säker på att även Vicke hade reagerat. Inte så starkt som Frenchie men han hade absolut inte varit 100% bekväm.
Hahaha, rolig läsning även fast jag fattar det var mindre roligt där och då.
Och kul det ändå gick bra!
Nä….kombinationen ”feg dressyrkärring” 🙂 🙂 🙂 och att en tävlingsplats full med folk (och även barn, hundar osv) inte är en lämplig plats att få en stressad häst att övervinna sin rädsla var inte optimal. Minst sagt. Säger det igen; älskar mitt säkerhetshandtag 🙂 !
Jag tycker att du var extremt modig som satt upp och genomförde. Får jag fråga varför du upplever att du har så dålig balans? Du har ju ridit i ”hundra år”…
Jag har endast haft/ägt ”stensäkra” hästar som aldrig någonsin skenat, brallat eller kastat sig. Med andra ord har jag aldrig behövt att träna min balans.
Balans i sadeln, eller ”förmågan att sitta kvar i sadeln oaktat vad” är kanske mer korrekt uttryckt tror jag man behöver träna och underhålla och det har jag aldrig gjort.
Förstår hur du menar. Mina hästar har också varit stensäkra. De gånger det hänt saker har jag ändå suttit kvar. Många gånger till min egen förvåning. Vi kanske är mer balanserade och reagerar mer rätt med kroppen än vad vi tror oss om.
Ha ha…ja, vi kan ju hoppas att du har rätt men jag HAR ramlat av Frenchie 2 ggr. Båda gångerna för över ett halvår sedan. En gång i skritt på lång tygel, en gång under lättridning. Båda gångerna för att han kastade sig i sidled. I skritt pga en fågel som flög upp framför honom, andra gången minns jag inte varför.
Grattis till placeringen och framförallt till stabila och jämna resultat tävling efter tävling. Jätteroligt och välförtjänt.
Tack så jättemycket!
Grattis till fin placering. Vissa saker går ju att miljöträna hemma, men tex flaggstänger med piskande rep i blåst är ju lite svårt. Diva hade nog inte fixat det. Strongt gjort!
Håller med. En del kan man tveklöst träna på (typ sätta fram ett domarbord, helst med en person som sitter bakom det) men flaggor går inte här i alla fall 🙂 . Dels HAR vi inga flaggstänger ha ha ha och dels är det väldigt sällan det blåser så rejält som det gjorde igår och så att ljudet som skrämde Frenchie ska framkallas. Jag har ärligt talat nog aldrig varit med om det tidigare (så högt ljud) och det är väl inte jättevanligt med flaggstänger på tävlingsplatser heller?
Vicke hade reagerat men gått att hantera ändå för han är inte lika reaktiv och inte heller lika snabb NÄR han reagerar.
Frenchie är dels mycket mer reaktiv och dels snabb som en kobra= ingen bra kombo om man inte är van vid den typen av häst.
Märkligt att hästfolk inte hissar flaggor på tävling bättre än så? Borde ju gjort mer än din häst nervös så att nån sade till.
Oavsett är det bra jobbat av dig och grattis till fin placering!
Jag frågade faktiskt några ryttare om inte deras hästar OCKSÅ hade blivit ”rädda” och de bekräftade att de hade tittat till/ blivit skrämda initialt men att det gått över.
Jag varken vågade, ville eller hade tillräckligt med tid att försöka vänja Frenchie som blev så rejält uppstressad.