Sitter och läser denna krönika på Hippsons sida på Facebook och av kommentarerna att döma är en majoritet med all rätt fördömande men en hel del också förvånade. Jag…not so much:
Alla som varit i ”hästvärlden” i Sverige i många år vet hur otroligt liten den är och att ”alla känner alla”.
Med andra ord är det nästan omöjligt att mörka saker och hemlighålla sådant man inte vill ska komma ut.
Ändå händer det inte så mycket när tex män begår handlingar som är moraliskt förkastliga eller rent av förbjudna. Varför?
Tja…en förklaring är att det ibland t.o.m. är mannens egen partner som håller honom om ryggen och att många, förutom partnern har för mycket att förlora på att lägga sig i.
Partnern driver ibland en rörelse med stora ekonomiska intressen med mannen, något som partnern är rädd för att förlora om hon inte står bakom honom. Det finns sponsorer, samarbetspartners, vänner och branschkollegor man inte vill förlora. Sorgligt men sant.
Och om inte ens en så sviken partner slår näven i bordet; vem är då omgivningen att outa förövaren, ffa om man inte har bevis?
Att bara gå på hörsägen, att ”alla andra vet” kommer man inte så långt med och få budbärare vill bli skjutna så man håller tyst.
Och så får allt fortsätta som det alltid har gjort och dessa kändisryttare, ryttarprofiler, ja kalla dom vad ni vill fortsätter att inneha maktpositioner, används som gurus och experter som yttrar sig offentligt osv.
Den enda som drabbas negativt är offret men det är ju bara EN person (ironi).
Jag är rätt så säker på att jag vet vem mannen i krönikan är och har själv genom åren fått vetskap om flera andra karlars mycket olämpliga beteende vad gäller yngre tjejer. I samtliga fall har mannen varit i en relation och dessutom haft barn med sin partner. Verkligen inget unikt för hästsporten men inte desto mindre bedrövligt.
”Ledtrådarna” i krönikan pekar ju ganska tydligt mot en viss person, om det är den jag tror så kan jag tänka mig att det inte är många som är beredda att röra om i grytan… Hästvärlden känns ju minst sagt inte som en progressiv miljö utan snarare som ett litet mini-kungadöme där ”adeln” kan ta sig vilka friheter de vill. Tafsa på en anställd, barrera sina hästar, våldta en elev…
Tror tyvärr många väljer att resonera som den där veterinären som skrev i Ridsport häromsistens att hon minsann ”vet” att många tjejer inte drar sig för att hämnas med en anklagelse om sexuella övergrepp om en man inte gör som hon vill. Är väl skönt att kunna rationalisera bort att någon man känner är en sexualbrottsling och skylla på ”häxorna” kan jag tänka mig.
Enligt mig kan många för utomstående tveksamma/ förkastliga situationer ha massvis med bottnar och omständigheter vi inte känner till och det är säkert sällan allt är svart eller vitt.
Men oaktat vad är det för MIG nästan mest sorgligt hur en dylik mans partner kan välja att ”look the other way” gång efter gång, år efter år. Har man ingen självrespekt? De fall jag själv känner till är inga engångshändelser. Är det så jäkla viktigt med ”yta”, status och att leva ekonomiskt gott?
Och varje gång sådant här får uppmärksamhet så är det nog så att det ”bakom varje rädd man (som är rädd att bli avslöjad) står en minst lika rädd kvinna (som är rädd för hur HENNES liv blir om hennes man avslöjas).” Den som tiger den samtycker…..
Det sorgligaste är hur män år efter år tycker sig ha rätt till kvinnor och barns kroppar. Punkt. Vi vet inget om situationen som deras fruar/partners lever i.
Spot on, mycket bra reflektion! Ridsporten är som ett mikrokosmos i kvadrat. Man undrar om inte ”vissa” personlighetstyper dras till hästvärlden ibland. Det finns så många dysfunktionella relationer. Hyckleri och medberoende. Rädslan för att tappa ansiktet. Tror att en del bottnar i att det är svårt att stå på egna ben om man vill satsa mot toppen. Lojalitet mot familj och sponsorer som du nämnde. Tur att det finns starka röster där ute, även om vägen är lång…